 |
|
|
 |
|
Duperandets tillvägagångssätt
Om avsnittet
En målande beskrivning
Navigation
Psykopater är mästare i att dupera. Det roar dem och är ett av få ting som de faktiskt påverkas känslomässigt av. Man brukar tala om duperandets glädje.
Att kunna dupera är en förutsättning för deras livsstil och det kännetecknar varje psykopat.
"Detta är hämtat från bloggen
GOGILOL/MONKEY BUSINESS
.
Här kommer det:
'Ofrivillig frivillighet
Kan någon få någon annan människa att göra någonting den inte vill eller i vart fall inte hade tänkt sig att göra, utan att ett endaste ord om det har blivit sagt?
Jo, det går!
Men hur går det till? Det är svårt att svara på. Det är det som gör att denna egenskap inte uppmärksammas på det sätt den borde! Det är svårt att sätta fingret på något speciellt. Men det handlar om spela på människors känslor.
Den som kan läsa någon annans känslor som en öppen bok, kan också utnyttja det.
På gott och ont.
Alla vet väl hur underbart det kan vara när man älskar någon som förstår en så väl att man får sina önskningar uppfyllda utan att ens be om det.
Hjärtevännen kramar om en, när man har haft en svår dag på jobbet. Man behöver inte säga något, man bara får den där hjärtegoda kramen man just då behöver.
Visst är det underbart! Hur kunde hon se att det var just det jag just nu behöver mest av allt, tänker man och säger:
"Jag älskar dig!"
Och just då menar man det!
En öppen bok på gott och ont.
För när den som läser denna öppna bok bara tänker på sig själv och sina egna behov, då blir man utnyttjad!
Och man kan fås att göra det man i efterhand inser att man inte borde ha gjort. Det kallar jag ofrivillig frivillighet.
Det sysslade hon med!
Det sysslade denna
djävulens dotter
med!
Och det hon sysslade med, det har ett namn!
Ja det har till och med två namn!
Ja, faktiskt har det många namn!
Man kallar det bland annat
MANIPULATION
och
DUPERING!
Vad blev följden av detta?
Hon fick låna av mig tolvtusen kronor den tjugonde maj tjugohundratre, utan att ens be om det!
Hon sa inte ett ord om att jag skulle låna henne dessa pengar.
Och jag hade inga skäl, tyckte jag, att be om skriftligt på det.
Troligen hade hon inte planerat någonting.
Hon lever i nuet.
En liten slant, ett ”lån” att inte betala tillbaka, det hade hon säkert planerat. Jo, hon hade nog tänkt så när hon tyckte att jag kunde komma över till henne.
Men bara om jag inte föll i farstun och det hade hon säkert redan kalkylerat och räknat med!
Då var det bäst att ha lite is i magen och inte be om att få låna någonting alls! Beloppet, tja det berodde väl på vad hon kunde klämma ut!
Tolvtusen kronor, det hade hon med all säkerhet inte alls räknat med.
Att bedrägeriet skulle pågå i fyra månader, det låg utanför hennes planläggning just då.
Hon lever för dagen!
Och dagens situation kunde utnyttjas till något.
Eller snarare, jag var där hos henne den här kvällen. Och det skulle utnyttjas.
Jag var där hos henne den där kvällen. Hur skulle jag utnyttjas?
Hur gick det och hur gick det till?
Första initiativet tog jag.
Det vill säga att det är så som det hade berättas, om det hade handlat om en normal människa och kvinna, som jag kontaktade. Men det handlar om Nemia och det handlar om en psykopat. Och då gäller inte något normalt längre, vilket ni kommer att få se längre fram.
Nemia hade allting under kontroll. Hon hade bäddat för att jag med viss sannolikhet skulle börja umgås med henne mera framöver, på ett eller annat sätt.
Med manipulation styrde hon allt, givetvis hela tiden utifrån ögoblickets tillfälliga möjligheter.
Hon hade med andra ord redan skapat en slags ordning, eller skall vi kalla det en plattform, som gjorde att det, när det så föll sig, kändes så självklart att ringa till henne. Och det gjorde jag och jag berättade att jag hade gjort slut med min tjej, för att hon ....
Ja, det behöver vi inte gå in på.
Och hon hade skapat sig en plattform att avfyra sitt dödliga infanteri ifrån!
Jag ringde henne, den här 'Djävulens dotter', därför att hon åtta månader innan hade ringt mig nästan dagligen, för att berätta hur svårt hon hade det med sin dåvarande kille, som det nu var slut med.
Det var hennes ordning och plattform, som hon hade skapat sig.
Det var en slags arena på vilken hon agerade domptör och utan att ha sådana avsikter, så styrde hon det till att jag trodde att hon ville ha mig. Jodå, läs och begrunda hur allt gick till!
Jo, jag var väldigt förtjust i henne, men hon var den där 'ouppnåbara', trodde jag. Så det var inte därför jag ringde henne.
Nej, inte alls.
Endast för att hon hade ringt mig för att tala om 'sina problem', så kunde jag kontakta henne i besvikelsens ögonblick. Nu var det hennes tur att lyssna på mig! Det var inte mer än rätt. Tjänster och gentjänster, så att säga!
Yes sir!
Nej inte trodde jag väl att en liten söt docka från Filippinerna, som hon, 17 år yngre dessutom, skulle vilja ha mig!
Icke ett ögonblick jag tänkte mig det.
Men det låg alltså, av ovan nämnda skäl, nära till hands att prata med henne om min egen besvikelse på mitt ex.
Hon bjöd genast hem mig!
Det var rätt sent.
Solen hade gått ned och det var mörkt i lägenheten. Endast en golvlampa lyste i ett hörn av köket.
Hon satte sig på köksstolen och drog upp fötterna på sitsen.
Hon såg så ynklig ut.
Som en förskrämd liten fågelunge, uppflugen på pinnstolen i köket! Och hon berättade att hon inte kunde betala Plusenergi, så de hade stängt av strömmen.
Jag tyckte synd om henne! Hon såg verkligen så ynkligt liten och utsatt ut, som det över huvud taget var möjligt! Hela hon tycktes vädja om hjälp. Men inte ett ord kom över hennes läppar om att hon behövde någon hjälp.
Det här skulle hon klara själv.
Det var X:ets fel, men eftersom hon arbetade sju (7!) dagar i veckan, så skulle det ordna sig!
Hon berättade hur X:et (som vi kan kalla Dan) hade ställt till det för henne, medan hon var nere i Filippinerna året innan, för att ta hand om sin äldsta dotter, som hon hade varit tvungen att lämna kvar där när hon flyttade till Sverige.
Tjugohundratvå hade Nemia blivit orolig för henne. Hon hade fått reda på att dottern hade börjat glida in i kriminella narkotikagäng, så hon var ju helt enkelt tvungen att ta sitt ansvar för henne.
'Man måste tar hand!' sa hon på sin speciella svenska.
Och medan hon befann sig där nere, så söp Dan upp alla pengar, som skulle gått till hyran och elen. Inte en sekin hade han betalat. Det fick hon veta när hon kom hem igen!
En liten förskrämd fågelunge i halvmörker.
Strävsam, plikttrogen och ansvarsfull reste hon till hemlandet för att rädda sin kära dotter ur missbrukargäng med kriminellt leverne, bara för att komma hem till en sönderslagen ekonomi! Ett sådant öde. Stackar lilla tösabit, kände jag.
Hon såg det på mig!
Hon sa att hon skulle ordna upp alltsammans, men att det skulle ta ett tag, men 'Jag är en stark människan!', tillade hon.
Från grannens lägenhet hade en elkabel dragits. Den gick ut ur hans grovköksfönster. Den hängde utanför fasaden. Den kom in genom hennes grovköksfönster och var kopplad till en grendosa på golvet.
På så vis kunde hon koka kaffe och ris. Men resten av lägenheten låg i mörker.
Kylskåpet fungerade inte och det innehöll bara konserver och annat, som kunde förvaras utan kyla.
Hon kunde inte se på TV heller och hon kunde inte tända i sovrummet för att göra sig i ordning inför natten. Ville hon läsa någonting på kvällen, då fick det bli vid golvlampan i köket!
Det var en sådan detalj som jag minns att jag tänkte på när jag satt där i hennes kök.
Att hon inte intresserade sig för att läsa någonting, det visste jag inte då. Att hon inga som helst intressen hade, det visste jag ännu mindre.
Hon plockade fram en burk makrillfilé och öppnade en burk majs och ville bjuda på, men jag avböjde. Jag sa att jag redan hade ätit, fast jag var ganska hungrig.
Inte ville jag ta maten ifrån henne, när hon inte hade så hon klarade sig själv!
Det här, det var fattigdoms-Sverige!
Jag ville så gärna hjälpa henne,
men vad kunde jag göra?
Jag sa till henne att hon kunde be socialen om hjälp, så hon slapp att äta kall mat, men nej, inte kunde hon väl det.
Hon ville inte vara ett socialfall, det här skulle hon reda upp själv.
Jag försökte övertala henne, men det gick inte. Det var 'bara parasiter, arbetsskygga och missbrukare som lever på socialen', sa hon.
Det var hon alldeles för stolt för att själv göra. Det gick egentligen ingen större nöd på henne, sa hon, men såg ändå så lidande ut.
Jag försökte då att vädja till henne genom barnen.
Att dem fick hon väl åtminstone tänka på.
Nej det var ingen fara, de åt i skolan och så var de hemma hos deras pappa och åt också. Dem var det ingen fara med.
Jo i efterhand har jag fått reda på att han ser till att de får vad de behöver, annars hade det varit synd om dem. Och detta fast han bara är far till den yngsta dottern!
Men fast han tar större ansvar än han behöver, finns det en sak han inte kan ge dem och det är moderskärlek. Det har de aldrig fått och kommer aldrig att få heller.
Det finns inte den känslomässiga förmågan hos henne!
Detta är ett av de mer väsentliga dragen i psykopatistörningen!
Och det var denna bristande förmåga som gjorde det så lätt för henne att inleda ett förhållande med mig!
För tänk efter!
Vilka urvalskriterier har man vid val av partner om man inte har det känsloliv som krävs för att älska någon?
Fundera på vilka urvalskriterier som kan tänkas finnas vid val av partner, när man saknar förmåga att älska!
Tänk på det!'
Allt detta skulle jag kunna kommentera på många sätt, förklara mycket ingående och ge en bättre bakgrund, men det får anstå till ett senare tillfälle.
Kort sagt kan sägas att allt var lögner, manipulationer och duperande.
Allt var arrangerat inför min ankomst.
Det var uppställda kulisser och det fanns en teaterspelande fröken Pekki som dessutom stod för regin!"
Ovanstående hämtat från ett debattforum.
Du har just besökt Duperandet
Till sidans topp
Till nästa sida, Duperademyndigheter
Till föregående sida, Lögnaren
|
|
 |
|
|
|