 |
|
|
 |
|
Förhållanden med psykopater
Om avsnittet
Offrens vardag
Kaos
Ambivalens
Ego, kränkninga och lögner
Svärmorsdrömmen
Älskarinnan
Otrygg miljö
Den lilla bakterien
Navigation
Vår vanligaste kontakt som får genomgripande och förödande konsekvenser av mötet med en psykopat är en relation, ett förhållande, med en psykopat.
Vanligare än så är emellertid att vi utnyttjas av psykopater som ett slags verktyg åt dem, men i den egenskapen drabbas vi inte så att vi blir lidande av det. Det är då andra som drabbas och därför är vi vanligtvis helt omedvetna om att vi har utsatts för dem och att vi har gjort dem tjänster.
De som inleder ett förhållande med en psykopat är inte de som tar initiativet till relationen, men kan ofta tro det. I stället är det psykopaten som för och den andra dansar med.
Psykopater har alltid den fulla kontrollen tills offret till slut bryter sig loss. Inte sällan sker detta med stor svårighet och till en hög kostnad för offret på olika sätt.
Psykopaten inleder med charm, fortsätter med att isolera sitt offer från sitt tidigare sociala nätverk och påbörjar sedan ett psykiskt och inte sällan fysiskt nedbrytande av offret allt för att kunna utnyttja och parasitera på sitt offer.
För att isolera sitt offer använder sig psykopaten av en rad metoder. Den baktalar och ljuger bland annat om personerna i det sociala nätverket inför sitt offer, samtidigt som den till dessa personer gör det samma om sitt offer.
Psykopaten drar in offrets sociala nätverk i sitt elaka spel mot offret och utnyttjar det som en hävstång mot sitt offer:
Vanligare än så är emellertid att
vi utnyttjas av psykopater som ett slags verktyg åt dem, men i den
egenskapen drabbas vi inte så att vi blir lidande av det. Det är då
andra som drabbas och därför är vi vanligtvis helt omedvetna om att vi
har utsatts för dem och att vi har gjort dem tjänster.
Det här avsnittet belyser olika sidor av relationer med psykopater.
Att ha en relation med en psykopat
De vanligaste förhållanden med psykopater är ofta inte "värre" än såhär. Det är illa nog, men vrångbilden av psykopaten kanske gör att man föreställer sig något helt annat. Därför är det säkert värdefullt att få titta in i offrens vardag.
Allt är totalt kaos just nu.
Jag träffade min pojkvän genom arbetet för ett år sedan och vi blev tillsammans ett halvår senare.
Han var så omhändertagande och mån om mig att jag backade för jag kände att det här inte stämmer men han var ihärdig och kämpade på och till slut föll jag som en fura för honom.
Att han var kontrollerande avfärdade jag med att han är rädd att jag skulle lämna honom för att han inte ser så värst bra ut och är tio år äldre än jag, alltså fyrtio år. Själv ser jag dock väldigt bra ut.
Hur kunde jag ens tänka så? Jo för han sa flera gånger att han snart skulle fria till mig innan någon annan tar mig i från honom.
Vid två tillfällen har han varit nära på o flyga på killar som har kommit fram och pratat med mig och till slut förbjöd han mig att gå ut med förklaringen att jag hade inget ute att göra för jag är inte tjugo år längre och vad ska jag ut på krogen att göra nu när jag har honom!
Men det är OK, anser han, att han går på krogen ”såklart” för han jobbar som dörrvakt. Det var alltså stor skillnad enligt honom, men att jag har jobbat i många år som bartender tog han ingen hänsyn till.
Under hösten som gått har jag hela tiden känt att det är något som inte stämmer och jag sa till honom rent ut när vi åkte till hans föräldrar att jag tänker göra en ingående kontroll av honom för att se hans rätta jag!
Jag måste ha varit knäpp som sa så istället för att lyssna till min magkänsla och bara lämna honom.
Jag såg en sida av honom som fick mig ”helt av banan” och jag tänkte att jag måste ha en livlig fantasi för det här kan inte stämma.
Han lät mig inte sitta framför datorn när han var hemma och jag skulle vara tyst för han ville se på tv.
Han blev jättesur när jag inte orkade ha sex med honom. Då blev han väldigt otrevlig.
Jag fick inte ha kontakt med killkompisar. Han kallade mig "dumskalle" och "tjockskalle". Jag blev rasande och frågade vad i helskota han håller på med. Svaret: ”nej vadå, jag skojar ju bara”.
Han ljuger om småsaker som var han är, till exempel på McDonalds medan han i själva verket var på krogen! En bekant till mig såg honom.
Jag har hittat sms till en annan kvinna. Han menade att han bara drev med henne och att hans kollega givit honom numret till henne. Han sa att han inte hade bättre för sig än att skoja lite bara.
En gång såg jag en pistol i hans bil och fotografier där han poserar med den. Allt det här har jag tagit upp med honom, men han reagerade knappt på att jag var upprörd och ledsen, utan han sa bara att det är dags för mig att byta telefonnummer för min lur ringer för mycket och folk ska inte ringa till mig och skvallra om var han är.
Nu har han stakat ut min framtid också!
Förlovning, flytta ihop och giftermål i hans hemland.
Jag gjorde slut med honom och fick en massa ”förlåt-sms” från honom och i dessa sms bedyrade han sin kärlek med diverse förklaringar.
Nu har luften gått ur mig och jag kämpar med att inte förlåta och bara gå vidare men det är hemskt hur jag saknar honom, trots allt. Jag har tappat matlusten och jag orkar inte gå ut genom dörren eller svara när någon ringer. Jag vill bara vakna ur den här mardrömmen för jag hatar mig själv för att jag har hamnat i den här soppan.
Denna kvinna är faktiskt både stark och beslutsam och hon lyckas stå emot.
Denne psykopat är som synes en relativt beskedlig sådan, men ändå mår kvinnan väldigt dåligt.
Det är det vanliga mönstret att offret mår dåligt, liksom den ambivalens; att sakna och att kämpa för att stå emot lusten att forsätta förhållandet, trots att det var ett dåligt sådant.
Ambivalens kännetecknar många offer till psykopater i en relation. Allting ställs på huvudet. Inget är normalt. Man drabbas av kaoset och man vet inte vad man vill eller hur man ska ta sig ur.
Jag vet och kan honom utantill, ändå tar jag honom tillbaka!
Jag upplever mig som en väldigt stark person och har alltid varit en person som kunnat ge stöd åt behövande genom åren!
Tills för sex år sedan levde jag med glädje men historien med den här mannen blev värre o värre och jag kände mig fast. Jag fattar inte vad i mig som gör att jag tar honom tillbaka när jag ändå ser mönstret så klart!
Jag är rädd tillsammans med honom och samtidigt vet jag inte hur han gör nästa gång det blir slut.
Han har gått hos psykolog i flera år men han har aldrig något mer att berätta än att problemen ligger hos mig eller andra anhöriga såklart!
Sådana här historier är så likartade att man kan tro att det är samme man, eller kvinna, som det handlar om hela tiden.
Ego, kränkning och lögner
Att lura alla är en av psykopaters stora förmåga och rättsväsendet är ingalunda immuna.
Tänkte kort berätta min historia som tyvärr inte har slutat ännu!
Jag har barn med en man som har psykopatdrag och eller inslag av narcissism, men det kan kanske vara ADHD.
Det är alltid trubbel med närkontakten med honom. Vi har varit skilda i fem år men vad hjälper det.
Vi har bott på varsitt håll, men han kan fortfarande lura skjortan av mig.
Han är den som vill bestämma, kontrollera och bli beundrad. Han åker omkring på en dyr HD för att bli beundrad ännu mer.
Han arbetar dygnet runt och tänker bara på pengar och hur han ska investera dessa på bästa sätt.
Han dricker och är ute med kompisar och ”lever i 200km/h” minst, trots att han är över femtio.
Han har grava alkoholproblem när han väl sätter igång.
Jag blev misshandlad flera gånger när han var på fyllan, värst var den psykiska. Det var alltid "alla andra” inklusive mig själv ”som var roten till det onda"
Ingen i omgivning som är normal står ut med honom, eller att de måste dricka själva för att stå ut!
Han har alltid haft detta tempo under våra tolv åt tillsammans eller så har han legat på soffan och svurit och kontrollerat alla i familjen.
Han berättar med förkärlek hur hopplösa vi andra är och om ”alla utlänningar som vi dragit in i Sverige”.
Allting som gäller honom kommer först och familjen sist. Ingen idealisk familjefar direkt!
Han är helt behandlingsresistent. Jag har tagit med honom till familjerådgivare och andra ställen när det begav sig utan resultat.
Han blir alltid förbannad när det var hans tur att betala. Det är bara en sak av hundra som jag upplevt med honom under våra år.
I dagsläget är han som en grym tonåring med avsaknad av empati för andra. Han trampar på känslor och ber om ursäkt och gör om samma sak igen. Och ingen kan kommentera hans sätt för då förändras hans sätt direkt. Då får man veta hur ”djävla låg” man är ”som bara kan göra” så mot honom. Med andra ord lägger han ut sitt inre på omgivningen och hans språkbruk ska vi inte tala om.
Kränkningarna är vardagsmat. Han kan kalla sina egna barn för "ungdjävlar" och är det riktigt illa kan det bli slag med knuten hand.
Han blev anmäld när han sparkade dottern på benet. Det blev domstolssak, men han gick fri tack vare lögner och en berättelse där han visade rätten hur lite åverkan han hade gjort på henne!
Vad som händer och utspelar sig bakom väggarna kan man ju ana och hans barn har vänt sig från honom.
Jag själv, vilket pris jag fick betala när jag separerade!
Jag fick ingen hjälp med barnen som då var 8 och 10 år. Han behövde arbeta ”för att det ska gå ihop sig” hette det.
Jag skulle straffas för att jag ”kunde göra så mot honom".
Jag själv arbetar som skötare inom psykiatrin, vilket han avskydde eftersom han trodde jag skulle upptäcka något som jag inte skulle veta. Även på det här området skulle han ha kontroll.
Jag kan läsa honom och det stämmer fortfarande, guld och gröna skogar, artigt mot alla andra utom familjen som är så "djävla besvärlig".
En trevlig kille det här, rena svärmorsdrömmen!
Den gifta kvinnan och den hänsysnslöse mannen, en stark berättelse om total empatilöshet.
Berättelsen har det mesta som beskriver en psykopat.
Jag hade träffat en man som satt in en dejtingannons. Han verkade mycket charmerande. Vi började träffas. Han kunde verkligen föra sig och han var personalchef på ett medelstort företag, separerad och ensamstående med ett barn.
Vi sågs alltid på dagtid då han hade vägarna förbi i jobbet. Jag blev hans älskarinna. Jag ville utveckla relationen och bad om att få ses på kvällar och helger, och varje gång bröts kontakten med olika anledningar som skäl. Kontakten återupptogs dock igen och så fortgick det. Tills jag började misstänka att allt inte stod rätt till. Varför kunde vi aldrig ses på kvällar och helger? Var han gift? Efterforskningar visade att han inte jobbade där han sa att han jobbade. Hans namn fanns inte på företaget. Konfronterade och fick luddigt svara om att han velat ta tillbaka sitt namn som han hade innan han gifte sig. Anledningen till det falska namnet var att han skulle göra namnändring men inte hunnit med. Min misstänksamhet var väckt.
Slutligen, genom idogt arbete, fick jag fram att han var gift och hade barn. Jag konfronterade honom och han erkände. Han skulle göra en utlandsresa några veckor och skulle under tiden fundera på vad han ville göra - skilsmässa eller välja mig. Efter resan bestämdes tid för att diskutera hans beslut. Vid besöket berättade han att han skulle stanna hos frun. Han visade ingen empati för mina känslor.
Jag kontaktade hustrun som krasst konstaterade att han kan vara mycket övertygande och att han inte var värd min sorg.
Hela hans historia med fejkat namn, fel arbetsplats, undanhållandet av att han var gift och alla otroliga historier som det inte låg någon sanning bakom fick mig att tänka på psykopati. Han visade ingen ånger och ingen empati med vad han orsakat mig som blivit kär och trodde jag träffat mannen i mitt liv. Frun verkade i sina svar till mig ha varit med om detta förut och visade ingen större förvåning. Jag inser idag att jag utsatts för en mytoman och psykopat.
Mina känslor får jag sitta med här nu, för jag varken vill eller orkar ha en relation med en psykopat även om hans fru väljer skilsmässa.
Den här berättelsen visar tydligt på den otrygga miljö som psykopater skapar i ett hem.
För 4 år sedan gifte jag mig med en man som var helt underbar, givmild och omtänksam. Ett tag efter att vi flyttat ihop började snålheten göra sig synlig, men detta gällde bara för mina omkostnader. Han kunde fortsätta att göra helt onödiga inköp av fordon, verktyg mm, för dessa var "ett fynd". Många tusenlappar försvann på detta viset. Sedan kom tillrättavisningarna lite smått. Allt skulle göras som han alltid har gjort, för det sättet var bästa sättet. Jag tog detta som kritik och blev ledsen, men han ansåg att det bara var goda råd, för att jag skulle göra saker på ett smidigt och bra sätt. Jag reflekterade inte så mycket över detta, men har konstaterat nu i efterhand att mitt självständiga sätt försvann, eftersom han ändå skulle vara med och lägga sig i om jag ville göra något. Nu efter fyra år, klarar jag inte ens dom enklaste saker när han är i närheten, för jag misslyckas i ren nervositet. Tidigare hette det att han fastnade för att jag var en sådan självständig och händig kvinna, numera heter det att jag inte klarar av någonting och gör jag si, så skulle jag gjort så och tvärtom.
Under våra första år tillsammans upplevde jag att vi hade ett normalt sexliv, men enligt honom hette det att han hade sex oftare då han var singel än nu när han var gift. Jag tyckte att det var lite konstigt att han var beredd på "snabbisar" flera gånger om dagen och verkade aldrig få nog.
Redan i början var jag lite skeptisk över att han visste alltid bäst, alla andra var idioter. Överskred han lagen, så var det för att omständigheterna krävde det och ingenting var hans fel. Även om jag i ett samtal inte sökte en syndabock, så försvarade han sig alltid med näbbar och klor och hävdade sin oskuld.
Förra året hade vi en kris i förhållandet, då jag genomgick en bröstcanceroperation med efterföljande behandling. Min man var med och stöttade under lasarettsbesöken, men däremellan var han inte villig att prata om mina tankar, oro och funderingar. Det var precis som om det inte bekom honom och direkt efter avslutad strålning, tyckte han att allt skulle bli bra i förhållandet igen som det var innan jag blev sjuk. Han har en uppfattning om att folk som säger att dom är sjuka bara simulerar. Problemet var bara att jag hade fått en kraftig depression, som han inte förstod. Enligt honom finns det inte något som heter depression och mitt sätt att vara och uppleva saker tolererades inte och det hjälpte inte att jag "knaprade piller". Han bad mig söka annat boende. Hittills har jag arbetat i hans företag i princip gratis och har aldrig fått några egna fickpengar. Tyckte jag att arbetet var för tungt, så hade jag inget val, för det var vad vi försörjde oss på. Efter cancerbehandlingen fick jag veta att jag var olönsam att ha i firman. Jag kostade mer än vad jag bidrog med och han hade inte råd att försörja mig. Jag har varken hälsan i behåll eller jobb och jag har bott kvar i vårat gemensamma hem under tiden jag avvaktar med om jag får sjukbidrag och bostad. Inte många hyresvärdar är intresserade att hyra ut under rådande omständigheter. Min man har tappat tålamodet och det kommer personliga påhopp i ren frustration. Dessutom blir jag utfryst. Vi bor på landet och jag har varken bil eller körkort. Han vägrar att ta mig med, för han vill inte ha mig som svans efter sig. Nu får jag inte ens följa med till jobbet och göra sådant jag klarar av, eftersom jag är i vägen och dessutom är han rädd för att jag ska snacka skit inför hans kunder. Han vill väl inte att kunderna ska få reda på sanningen om hur han behandlar mig och sedan när jag flyttar, så kan han ge sin egen gynnsamma version om det hela.
Vi är inte skilda på papper än, eftersom jag vägrat skriva på än. Så länge jag inte skriver på, så kan han inte kasta ut mig, vilket jag tror han skulle göra annars. Han har tagit av sig vigselringen och är redan med på sex och singelsajter för att få "leka av sig" som det heter.
Det brakade löst igen!
Sparkar och slag ,hot och skrik framför vår lilla dotter, Eva.
Jag kan inte för allt i världen förstå hur man kan göra så.
Jag ber honom hela tiden att tänka på Eva och försöka få honom att förstå att hon blir rädd.
Han säger alltid " sätt ner Eva på golvet så jag kan banka in vett i skallen på dej" .
Han säger att hon är hans allt, men hur kan man då skada hennes mamma framför ögonen på henne.
Jag försöker att bita ihop och vara stark för hennes skull, men det funkar inte alltid. Jag vågar inte lämna lägenheten med henne ensam med honom, fast att han inte skulle skada henne fysiskt, men han tänker inte på den psykiska delen i det hela.
Sen, plötsligt, är det som helt glömt efter någon timma, som om det inte har hänt alls! Då kan han börja prata om att vi ska skaffa fler barn, flytta till en bättre lägenhet, ja t.o.m. till och med kramas.
Han har manipulerat mig till att bli en liten bakterie från att ha varit en levnadsglad, social och utåtriktad person. Alla mina vänner min släkt och mina nära har suddats ut utan att jag har ifrågasatt. Förrän nu.
Antagligen hoppas jag på en bättring, men vet att det tyvärr inte kommer att bli det, och är mest rädd för vad som skulle kunna hända om jag lämnar honom, att han verkligen inte "drar" sig för något eller någon.
Han säger själv att han är en sociopat, men varför då inte söka hjälp? Han är ju medveten om att han gör fel!
Du har just besökt Förhållanden
Till sidan topp
Till nästa sida, Barnen
Till
föregående sida, BERÄTTELSER
|
|
 |
|
|
|