Livet efteråt

"Alla förändras av psykopater, inte tu tal om den saken.
Jag har förändrats i flera steg efteråt.

Först var jag i ett tillstånd av chock och därpå i tillstånd av konstant rädsla.
Sen övergick det i ett tillstånd av hat, inte i första hand mot psykopaten utan mot myndigheterna som hela tiden ställde upp på psykopaten. Detta övergick i ett bestående förakt till dessa myndighetspersoner och hela den verksamhet de representerar.

Slutligen, för jag tror inte jag förändras mera nu, blev jag kall och hård, men även likgiltig. Jag är inte kall mot mina medmänniskor, men kall på så sätt att jag sällan låter mig skrämmas av någonting.

Hård, men inte mot mina medmänniskor. Hård genom att jag på något vis är mer okuvlig, bestämd, säger ifrån.

Genom psykopaten fick jag ju en hel del med poliser att göra. Förr skulle jag ofelbart rätta mig efter en polismans ord, men nu skäller jag ut dem och roas av att kränka dem och jag räds det inte. Innerst inne vet jag att jag kanske går på fel person, men jag bryr mig inte, det ger mig inga skuldkänslor och inga skamkänslor, endast tillfredsställelse. Jag vet att det är fel i de flesta fall, men det är min hämnd och ett symptom på den skada jag har fått.

Bildligt talat spottar jag polisen, men bara bildligt. Jag talar med dem om tillfälle finns, på ett föraktfullt och kränkande sätt och känner att jag ger igen på mitt sätt även om det är poliser som inte har gjort mig något ont. Det är en skada, det inser jag själv. Men jag kanske behöver detta för att ha kontroll på mitt eget välbefinnande.

Jag går gärna på rättegångar nu för tiden.
Jag lyssnar med en annan vaksamhet än jag skulle ha gjort innan. Jag iakttar åklagare, domare, nämndemän och när de ser min blick möts de av förakt. Jag njuter av det och inget kan de göra åt det, det är ju offentliga tillställningar och sitter jag still och tyst så finns inget de kan göra. Jag njuter när jag ser en oro i deras blick, det är vanligt att jag ser det.
I och för sig skiljer sig målen åt från gång till gång. Känner jag att den åtalade är en gris då blir min blick mildare, men ni ska veta hur många förhandlingar jag har varit på som är rena spektakel med tvivelaktiga bevis och vanligt hederligt folk som åtalas för något som inte känns övertygande. I sådana fall skriver jag gärna en blogg efteråt och då är jag inte nådig mot rättsväsendet.

Det är min skada, om det är en skada.
Jag har tappat tilltron till rättsväsendet, så jag ser det lite som en skyldighet att lyfta fram att rättsväsendet är en skyddad verksamhet för obegåvade akademiker med tombolaverksamhet. Är det skada eller är det insikt? Det får andra bedöma.

Jag läser om tvivelaktiga rättegångar. Sådan finns det gått om. Och tvivelaktiga domslut, som det också finns gott om. Och jag skriver om det och spyr min galla över dessa neandertalsmänniskor som i sådana fall uppenbarar sig.

Så har jag förändrats. Det är ingen vacker bild, men jag tror det är den sanna bilden av mig, men också den sanna bilden av rättsväsendet.

Det positiva är att jag vid sidan om allt detta har plöjt igenom en hel del litteratur om psykopati, analyserat psyket bakom psykopaten och jag vet hur de tänker och varför. Jag har funnit att det är ett litet fåtal komponenter i en personlighet som måste vara på ett visst sätt för att man ska fungera som en psykopat.
Om jag anstränger mig en liten aning kan jag försätta mig ett sådant tillstånd att jag nästan övertygar mig om att jag själv har dessa komponenter i min egen personlighet. I det tillståndet förstår jag psykopaten fullkomligt.

Jag vill påpeka att jag inta kan försätta mig i detta tillstånd och betet mig som en psykopat. Det är omöjligt. Jag kan alltså inte görs mig till psykopat, men leva mig in i att jag var en. Jag ser det som en unik förvärvad tillgång."