 |
|
|
 |
|
Barn till psykopatiska föräldrar
Om avsnittet
Barnen särskilt utsatta
Traumatiska minnen
Känslomässig öken
Maktlöshet och rättsväsende
Talas inte om
bortträngd barndom
överlevde barndomen
Bestående men
Förvärvad styrka
Besviken på socialen
Min pappa är psykopat
Kidnapping för utnyttjandes skull
Nätdiskussionen: Hur påverkas våra barn
Navigation
Alla kan drabbas av psykopater, men få är så sårbara som barnen til psykopater. De växer upp i en känslomässig öken och de utnyttjas på allehanda sätt och deras naturliga behov åsidosätts hela tiden.
Inte sällan används de i utpressningssyfte mot den andra föräldern.
Här lyfts olika aspeketer fram.
Här är barnens berättelser.
De är självklart mycket utsatta. Tyvärr finns det gott om dessa och var finns hjälpen?
Tyvärr finns det inga specifika satsningar på denna grupp och i den mån samhället kopplas in, är det de vanliga sociala myndigheterna med alla de brister i kunskap om psykopati som råder.
Det här är en kort, men stark historia!
Att leva med en förälder som är oberäknelig, känslokall, oerhört elak och som aldrig någonsin erkänner att hon/han gör något fel är förödande för ett barn.
Fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp... svåra traumatiska upplevelser som lever kvar för resten av livet...
Att det dessutom är oerhört svårt för ett sådant barn att be om hjälp av utomstående när den sjuke föräldern är fantastisk på att manipulera, förtala, charma och kontrollera allt och alla gör att barnet ofta låter bli att ens försöka be om hjälp och "genomlider" hela sin barndom eftersom de vet att vad de än skulle berätta för andra om vad den sjuke föräldern gjort,
så skulle densamme föräldern bortförklara allt som barnet berättat genom att lägga skulden på barnet genom att beskriva hur trotsigt eller bråkigt barnet varit och nu bara ljuger för att rättfärdiga sig själv.
Det vill säga, barnet blir ännu en gång ett offer.
Hur överlever man alla traumatiska minnen, vad ska man göra i vardagen när allt känns som ett rent helvete?
Ett litet påpekande: föräldern kallas ”sjuk”, men psykopati är ingen sjukdom. Det är en personlighetsstörning!
Många lyfter fram att det är meningslöst att försöka förklara för myndigheter. Det markerade jag med rött och det gäller även för nedanstående berättelser.
"Kan inte lämna bebisen till honom. Hon är inte trygg med honom. Han har aldrig brytt sig om henne! Hon är nyfiken och glad, men han kan inte hantera så små barn, för de går inte att manipuleras ännnu, inget nöje för honom.
Han kan inte leka med henne. Han sitter framför henne, ser arg ut, förväntar sig att hon ska glad med honom!
Om han försöker ta upp henne, skriker och gråter hon så hon knapp kan andas. Varför ska jag utsätta henne för sånt? Hon är så himla glad och lycklig bebis, tills hon får syn på honom.
Vem ska jag berätta för, som förstår? Varför envisas han att träffa henne?"
Maktlöshet och rättsväsende
Den äldre broderns frustration då han känner sig maktlös i att hjälpa lillebror. Den handlar också om ett rättsväsende som låter sig duperas och sådana historier finns det också gott om!
Min bror är sju, och mamma är psykopat.
Hon är våldsam, hon har inget samvete och en gång när min bror var tre år höll hon honom utanför balkongräcket!
Hon gör allt i sin makt för att ta ifrån honom de "normala" familjemedlemmar han har.
Vi har kämpat i domstolar för att få fram detta, men de tar hela tiden hennes parti!
Varför, ja det är en gåta eftersom vi äldre barn har vittnat mot henne.
Själv är jag sjutton år äldre än brorsan och får träffa honom två gånger i månaden som mest. Tidigare hade vi daglig kontakt och har en underbar relation. Han litar på mig.
Eftersom jag har lyckats befria mig från den makt som mamma en gång hade över mig och det helvete som det innebar att ha henne som morsa, så har jag försökt glömma hur det var att leva i det, för att överleva själv.
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ge min bror stöd längre.
Jag är ett av dessa barn som det inte talas så mycket om.
Hur man överlever överhuvudtaget med en förälder som är psykopat? Det är fortfarande en gåta för mig. Man bara tar sig vidare på något oförklarligt sätt.
Det är svårt att få hjälp som barn och vågar man be om hjälp så får man räkna med att genomlida ett helvete.
Jag har lärt mig att skratta åt allt. Hade jag inte gjort det så hade jag varit död sedan länge.
Jag har vuxit upp med en förälder som är psykopat.
Jag är nu över trettio år och jag har alldeles nyligen insett att den rätta diagnosen på min mamma är psykopati.
Så mycket har hänt att jag inte orkar gå in på det, men det var en lättnad att förstå att det inte var mig som det var fel på.
Mamma är extremt manipulativ. Trots att hon gjort mig så illa har jag blivit lurad att ta henne tillbaka många gånger, men nu till sist har jag äntligen brutit kontakten och det känns otroligt skönt även om jag är rädd för vad hon kan ta sig till.
Uppväxten har jag förträngt stora delar av, för att överleva antar jag.
Jag har aktivt försökt att arbeta med mig själv eftersom man ju är uppfostrad in i psykopatins värld och fått lära sig fel sätt att tänka och behandla människor sedan barnsben. Det tar tid att inse och ändra på. Men till skillnad från psykopaten kan jag ändra mig och det känns skönt!
Här påpekas så sant att psykopater aldrig kan bli bättre!
Denna berättelse är väldigt stark. Det är en far som är psykopat och en mor som är kuvad.
Jag är 41 år och jag överlevde barndomen! Efter många års funderande och modsamlande bröt jag med min pappa för några år sedan. Först då hade jag bearbetat allt och kommit så långt med mig själv. Först då var jag tillräckligt stark att klara av det. Jag var otroligt nervös och rädd när jag ringde samtalet, men det är det bästa som jag någonsin har gjort! Det som sporrade mig var att jag kände att jag måste skydda mina barn.
Nu kommer han inte åt min familj längre!
Vi barn har upplevt både fysisk och psykisk misshandel, men inga sexuella övergrepp.
Mamma tog aldrig oss barn i försvar eller sa ifrån till pappa. Vi hade ingen att lita på, ingen som kunde skydda oss mot vår egen pappa.
Vilket är egentligen sjukast; pappas psykopati eller mammas avsaknad av kurage och vuxenansvar? Det finns inga ursäkter för det, men en förklaring kan ju vara att hon var 17 år då hon träffade pappa. Han har väl format henne som modellera. "För husfridens skull" har varit hennes ledord, men vilken husfrid hon menade kan jag inte förstå. Pappas dominans, fruktansvärda vredesutbrott, hot och kontrollerande var ju vardagsmat.Allt bestämdes utifrån hans världsbild. Ingen annan hade något att sägatill om. Som barn är man så anpassningsbar. Mina föräldrar hade ingen umgängeskrets. Båda mina föräldrar var tyvärr enda barnet, så vi har inte heller haft kusiner eller annan släkt med barnfamiljer att referera till.Enda möjligheten till jämförelse med normala familjer var kompisarnas, så att man fick se sunda familjeförhållanden!
Jag lever sedan 20 år med en underbar man som är min pappas raka motsats. Tillsammans har vi två underbara pojkar. Att jag kommit så långt med mig själv är helt klart min älskade mans förtjänst. Han är tålmodig, förstående, kärleksfull, uppmuntrande och står på min sida i allt.Han har under årens lopp också förstått att något är väldigt fel med min pappa. Jag har nyligen börjat skriva ner minnen från barndomen, en mödosam resa! Samtidigt kan jag göra upp med mina upplevelser och trösta den lilla, rädda flickan som var jag och som hade så mycket ångest, dåligt samvete och sorg i sin kropp för att hon inte kunde skydda sina småbröder från pappas okontrollerade vrede och övergrepp.
Det heter att "ensam är stark" och det stämmer verkligen. Vi barn som utsattes för en psykopatisk förälder var otroligt ensamma med vår upplevelse. Då måste vi ha varit starka som lyckats överleva!
Depression, stress och utbrändhet, var finns hjälpen att få? Att få tid hos en psykolog är inte det lättaste. Och det behövs remiss om man inte ska betala allt själv. Och en psykolog med specialkunskapen hittas inte så lätt.
Ibland, när jag har berättat i timmar för folk om barndomen, säger de till slut: "men han är ju ändå din pappa, kan du inte ge honom en chans?"
Då vill jag bara skrika och gräva ner mig.
Ett problem med att vara barn till en psykopat är att det inte verkar finnas någonstans att vända sig. Man måste antingen ha varit partner till en sådan, eller ha haft en sådan chef eller arbetskamrat. Ändå måste det finnas tusentals idag vuxna människor som har genomgått samma helvete som jag.
Får vi någon hjälp?
Emellanåt lider jag av depressioner, också mindre kriser på grund av min uppväxt.
Jag är hämmad i mitt arbetsliv eftersom jag är livrädd för chefer (= de är ”pappa”), anställningsintervjuer (= jag blir anklagad och ställd mot väggen) och jag känner mig ständigt piskad att göra ett bra jobb (= han har ögonen på mig och ser om jag gör minsta fel och då blir det katastrof).
Flera av mina jobb har urartat i stressreaktion eller utbrändhet. Jag lever med en alltid närvarande känsla av otrygghet.
Tryggheten finns inte inom mig så som den borde.
Förvärvad styrka i stället för bestående men, och en berättelse om myndigheter, som sannolikt ville göra ett bra jobb, men inte förstod störningen och lät sig både duperas och manipuleras.
Därmed blir även de psykopatens offer, men utan att veta det och utan att känna av det!
Detta är ett bra exempel på att alla offer inte vet att de är offer och antalet offer är alltså avsevärt större än man kan ana!
Ibland, när jag har berättat i timmar för folk om barndomen, säger de till slut: "men han är ju ändå din pappa, kan du inte ge honom en chans?"
Då vill jag bara skrika och gräva ner mig.
Ett problem med att vara barn till en psykopat är att det inte verkar finnas någonstans att vända sig. Man måste antingen ha varit partner till en sådan, eller ha haft en sådan chef eller arbetskamrat. Ändå måste det finnas tusentals idag vuxna människor som har genomgått samma helvete som jag.
Får vi någon hjälp?
Emellanåt lider jag av depressioner, också mindre kriser på grund av min uppväxt. Jag är hämmad i mitt arbetsliv eftersom jag är livrädd för chefer (= de är ”pappa”), anställningsintervjuer (= jag blir anklagad och ställd mot väggen) och jag känner mig ständigt piskad att göra ett bra jobb (= han har ögonen på mig och ser om jag gör minsta fel och då blir det katastrof). Flera av mina jobb har urartat i stressreaktion eller utbrändhet. Jag lever med en alltid närvarande känsla av otrygghet. Tryggheten finns inte inom mig så som den borde.
Jag har äntligen avslutat kontakten med min pappa!
Jag har äntligen insett att det inte gagnar mej att hålla kvar hoppet om pappa, den pappa som jag inte har.
Den pappa jag alltid hoppats skulle finnas där, han finns inte och han kommer aldrig att finnas.
Det enda jag velat ha är vad alla barn vill ha. En pappa som man kan känna sig trygg med, som man kan lita på, som tar ens åsikter på allvar, som bryr sej om en och som älskar en. Det har jag aldrig fått från min pappa.
Lyckligtvis har jag en mamma som jag inte hade kunnat önska mej mer ifrån. Utan henne vet jag inte hur det hade gått!
Min barndom var kaotisk.
De första åren mamma o pappa bodde ihop var mamma så rädd för pappa att hon inte vågade ta ut skilsmässa.
Hon var orolig för mej och min bror. Pappa var varken rädd om oss eller särskilt uppmärksam. En dag när min lillebror kom hem efter skolan och var glad och skulle krama pappa satte pappa en armbåge i magen på honom.
Ibland upptäckte mamma stora handavtryck på stjärten. En gång när vi var och badade och jag sa till honom att jag inte ville doppa huvudet tryckte han ned mej under vattenytan flera gånger utan att jag fick luft. Efter det grät jag varje gång min mamma försökte bada mej de närmaste månaderna.
Min bror och jag har vart med om flera vårdnadstvister.
Jag är väldigt besviken på socialen.
Trots att jag sa att jag ville bo hos mamma tvångsflyttades jag till pappa en period och fick byta skola tre veckor innan mellanstadiet slutade. Pappa förbjöd mig att ringa till mamma. Den tiden var ett helvete!
Jag har svårt att prata med män och har aldrig haft en pojkvän. Jag måste väl tro att alla är lika själviska, falska, okänsliga, och psykopatiska som min egen pappa! Men jag jobbar på det och är inte lika nervös och rädd längre. Det går sakta men säkert framåt!
Jag har ett självförtroende som en dynghög! Pappa tryckte ner mej i skiten så mycket att det inte spelade någon roll vad mamma sa. "Det behövs tusen positiva ord för att gottgöra ett ont".
Det börjar bli bättre på denna front med men det tar tid.
Under den värsta tiden tyckte jag att jag var tjock, ful, äcklig, tråkig, allt var fel med mej.
Hos pappa grät jag mej till söms varje natt. När jag var ledsen på dagarna gömde jag mej i hans garderob och satt där och grät i mörkret, ljudlöst.
En gång när han såg mej gråta sa han att jag inte skulle ta bort tårarna för det är bra för skinnet. Till mamma sa han i telefon att det inte gjorde något för honom att jag grät när hon frågade varför.
Tack för omtanken farsan!
Jag kan tacka min far för att jag blivit en väldigt stark person!
Tänk positivt! Vad kan du tacka din förälder för?
Min pappa fick diagnosen psykopati vid en undersökning i samband med ett mycket grovt brott han hade begått.
Efter domen så sade jag upp kontakten med honom och vi hade inte kontakt på ca 10 år.
För några år sen tog jag upp kontakten igen och i början så va allt bara så bra. Men det höll inte så länge.
Ett tag trodde jag att han blivit "vanlig, men han är som han alltid har varit.
Han har utsatt mig och min mamma för både psykisk o fysisk misshandel, men inga sexuella övergrepp.
Jag funderar på att bryta kontakten med honom igen. Men det går inte. Jag får så dåligt samvete när jag tänker göra det. För allt jag gör och säger är verkligen fel, jag är en värdelös människa i hans ögon.
Att prata i telefon med honom i 10 min gör att jag mår fruktansvärt dåligt.
Nu ska vi ha släktträff och då kommer jag tvingas att umgås med honom en hel helg och jag förstår inte hur jag ska klara det? Jag behöver ju inte åka dit men vill gärna det för det bllir sista gången ja kommer träffa min farfar i livet.
Hur jag ska handskas med min pappa under den här helgen? Vad bör jag tänka på?
Min största farhåga är att jag får ångestattacker. Det vet inte han vad det är för nåt! Han tror att det är något nytt påhitt inom vården. Jag måste försöka hålla ångesten och min far på håll men jag vet inte hur?
Kidnapping för utnyttjandets skull
Han gör gärna andras framgångar, verkliga eller påhittade, till sina. Mitt ex skryter gärna över hur bra hans barn lyckats i livet. Däremot talar han inte om att han lämnat samtliga vid mycket späd ålder och de har vuxit upp med respektive mamma, gud ske lov för dem.
Min son, som han inte är far till, har det inte gått lika bra för. Mitt ex manipulerade honom att flytta ihop med honom i tonårsåldern. Mitt ex tänkte sig att få ett fett bidrag som "familjehem.
Min son "uppmuntrades" till att hoppa av gymnasiet för att sedan börja om på en linje som inte berättigade till något alls, vare sig yrkesmässigt eller studiemässigt. Exet kunde därmed från kommunen kamma hem alla möjliga bidrag under sammanlagt fem år i gymnasiet, för det var ju så synd om honom som hade "tvingats" ta hand om min som som jag "hade övergivit".
Många år senare fick jag veta att sonen tvingades ta lån för att betala hyra till honom så i princip bodde exet själv praktiskt taget gratis (som vanligt).
När de fem (!) årens gymnasietid var slut och bidragen sinade, ansåg han lägeheten för dyr och dumpade den på min son. Själv flyttade han in hos en ny älskarinna.
Från och med då var det ingen måtta på hur framgångsrik hon skulle bli genom tilltänkta utbildningar etc och vilka enorma talanger hon hade inom idrotten osv.
Att älskarinnan saknade både utbildning och arbete och var fattig som en kyrkråtta och levde på bidragsfusk som han glatt deltog i, nämnde han inte.
Min son lever nu på socialbidrag, saknar utbildning och arbete och hans sambo har in i minsta detalj kopierat allt mitt ex sagt om mig och fått min son att bryta kontakten med mig. Vid varje stämning mitt ex gör mot mig framhåller han hur dålig kontakt jag har med min son!
Nätdiskussionen: Hur påverkas våra barn?
C:
Min son, som han inte är far till, manipulerades till att flytta ihop med honom, hoppa av gymnasiet, börja röka och festa och skolka och till slut fick han min son att bli ihop med hans alkoholiserade kompis dotter. Efter 10 år har min son fortfarande varken utbildning eller arbete, ingen kontakt med mig, har flera barn att försörja och lever till stor del på socialhjälp och har stora skulder.
B:
Min minsta flicka, 15 år, blir klart påverkad av vad hennes pappa säger och gör.
Hon vill gärna träffa sin pappa då och då, men han kan inte tänka sig att träffa henne på tu man hand.
Hans älskade fästmö måste vara med, och då vill hon inte. Fästmön är själv som en tonåring, svär och sprider könsord i olika sammanhang. Hon är utagerande och vill synas hela tiden. Kontakten blir därför minimal mellan min dotter och hennes pappa.
När hon kommer hem igen mår hon väldigt dåligt.
Hennas far nedvärderar mig inför hennes ögon, fästmön hjälper till att blåsa upp honom.
Ch:
Mitt ex har barn sedan innan. De är nu i tonåldern. De söker med ljus och lykta efter en fadersgestalt.
Deras mamma låter dem åka till pappan ibland. Där blir de fullproppade med allt som är fel på mamman och de vägrar sedan att prata om pappan med henne.
Den äldsta dottern vill aldrig träffa honom. Kanske fattar mer, är ju äldre, 20 år.
Fadern vill aldrig vara själv med barnen.
Det är samma mönster när han ska umgås med vårt gemensamma barn. Han är i och för sig tvingad att ha en kontaktperson med sig när han träffar vår knappt 2-årige son men självklart tar han alltid med sällskap som nya flickvännen samt två äldre barn.
Han är varken intresserad eller kapabel att själv ta hand om en tvååring. Och han har missat att ta in vissa saker som man bör göra med barn vilket kontaktpersonen börjar upptäcka.
Det är ett svårt spel att låtsas ta hand om små barn.
C:
Att låtsas vara intresserad av barnen verkat vara vanligt.
Jag har upptäckt att umgänge för honom inte innebär det vi flesta menar med umgänge dvs fysisk närvaro och att man umgås.
Han uttalade detta klart när vi vid ett sällsynt tillfälle träffades på kommunens FR. Han tyckte då att barnet lika gärna kunde vara hos hans förra älskarinna på hans umgängestid när han själv jobbade!
Huvudsaken var, sa han, att han disponerade sin "rätt" till umgänge. Om de sedan umgicks i praktiken var ointressant.
Precis så har han behandlat alla sina barn i olika förhållanden under en tidrymd av snart 40 år. Det gick hur bra som helst att dumpa barnet hos en fru, sambo, granne och så vidare medan han själv bara försvann!
G:
Ch skrev inledningsvis i tåden: Jag är väldigt intresserad av att höra era erfarenheter angående hur barnen vi har tillsammans med psykopater påverkas av umgänge med dem
Detta är inte direkt ett svar på detta, därför att jag inte vet hur barnet påverkas. Men jag ska berätta om tre episoder:
1. Psykopaten hade vid denna tidpunkt en son som var några månader gammal. Han låg i barnvagnen. Jag kom in på posten, som fortfarande fanns vi denna tidpunkt.
Psykopaten ville uppenbarligen låtsas som om hon inte såg mig. Hon "dök på huvudet" i barnvagnen och låtsades rätta till filtar och liknande i vagnen. Detta gjorde hon lika "käleksfullt" som om hon rotade i en tvättkorg efter någonting. Det var precis så det såg ut. Det var totalt känslobefriat det hon gjorde.
2. Jag klev på bussen och såg att hon satt där med sonen, som nu var lite större, ca ett år. Jag satte mig två säten bakom henne och hon kände väl ögonen i nacken, för hon fick ett behov att vända sig om så att hon kunde se mig. Psykopater har ju kontrollbehov och hon behövde kontrollera vad jag gjorde.
Nu hör det förvisso inte till ämnet, men jag kan säga det att jag "starrbligade" på henne hela tiden, bara för att se om jag kunde bringa henne ur fattningen.
Förevändningen att vända sig om blev att ge sonen något att dricka.
Hon hade en flaska med sig med vatten i. Denna tryckte hon in i munnen på sonen, lika känslobefriat som om hon tryckte in flaskan i vilken öppning som helst, men inte munnen på en levande varelse. Det var helt mekaniskt, det var helt hänsynslöst och det var utan att ens se efter om han var beredd på att få flaskhalsen intryckt i munnen.
3. Jag såg psykopaten inne på Tuve centrum (Göteborg). Hon stod med sonen alldeles intill en sådan där leksaksbil som man kan lägga mynt i så att den gungar lite hit och dit. När hon såg mig ryckte hon tag i sonen, som vid denna tidpunkt var cirka 4 år. Hon lyfte upp honom med samma känslofulla handlag som om hon lyfte en säck potatis. Hon tryckte in honom i leksaksbilen och lutade sig in med sitt huvud. Om hon sa något till sonen vill jag låta vara osagt för jag kunde inte höra det på grund av avståndet.
Sonen fick sitta i bilen tills jag gick därifrån.
Men, sa hon något till sonen? Som sagt, jag vet inte, men vid de andra tillfällena som jag ovan har beskrivit kom det inte ett ljud över hennes läppar!
Normala föräldrar talar ju med sina barn, till och med när de är bebbar och inget förtstår.
Givetvis behandlar hon sina barn på detta sätt hela tiden. De är som saker för henne. Det är som om de inte var levande varelser utan bara döda ting.
Självklart kan en sådan uppväxt inte vara något annat än känslomässigt lika kargt som ett arktiskt islandskap.
Hur det påverkar barnen, tja, var och en kan ju fundera över det.
Du har just besökt
BARNEN
Till sidans topp
Till nästa sida, Syskonpsykopaten
Till
föregående sida, Förhållanden
|
|
 |
|
|
|