Kriminell, otrevlig och hotfull, det är sådan denne lillebror är. En liten överittare utan goda sidor.
Min lillebror har alltid fått som han har velat ända sen barnsben. Om jag ville ha en puderdosa till min sminklåda som tonåring fick jag höra att det inte fanns pengar men senare samma dag mötte jag min mor och lillebror med kassar å däri låg det strumpor, nya Adidasskor, t-shirts och Levisjeans.
Jag blev både förvånad och ledsen.
Det gick en tid och han blev alltmer besvärlig.
Han stal i affären.
Han umgicks med fel folk.
Han hade ett så hätskt och uselt morgonhumör att man knappt vågade väcka honom på morgonen, vilket var min uppgift då morsan o farsan redan gått till jobbet.
Man kunde inte ens se på honom utan att frågan kom ”vad fan glor du på?”
Han misshandlade mig då jag var 15 år. Det var ganska så svårt. Han sparkade av mitt okben så att en nerv hamnade i kläm och förlamade den delen av ansiktet. Min näsa knäcktes.
Han sa, under tiden som jag tvättade av blodet, att inget säga till mamma och pappa för då skulle han hamna i hem.
Det var olidligt. Då mina föräldrar kom hem, sa jag att jag hade ramlat i hallen mot bordet istället för att säga sanningen. Jag så rädd för honom att jag bad en väninna komma över å hjälpa mig. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och de tog mig till sjukhuset där jag också förnekade att jag hade misshandlats. Idag ångrar jag det.
Jag har alltid varit rädd för honom. Nu ännu mer än förr. Tiden har gått och han har suttit inne för narkotika, misshandel, övergrepp, olaga hot, stöld, olovlig körning och en hel del till.
Jag har knappt haft kontakt med honom under alla dessa år men då han kom ut nyligen verkade han ha ändrat sig så till den milda grad att jag vågade ge honom en chans till.
Allt gick bra fram till att börja med, under några månader.
En vecka innan min pappas födelsedag så hade han tyckt att jag skulle åka med honom till stan, trots att han inte har körkort. Då sa jag ifrån. ”Vad händer med dina framtidsplaner som budbärare då om polisen får tag i dig?” Då sa han att jag kunde hoppa av mina höga hästar och ”sluta ha en så dålig attityd” och sen att jag kunde ”dra åt helvete”.
En vecka senare åker jag pappa på hans födelsedag. Jag visste att brorsan skulle vara där men jag höll huvudet kallt och var trevlig och artig som jag är lärd. Allt resulterade i att han försökte vinna min 15-årige sons gunst genom att engagera sig i honom, skoja och så vidare. Samtidigt, bakom ryggen på mig, gjorde han miner, rapade åt mig och blåste åt mitt håll med ett äckligt flin i ansiktet. Jag kände mig totalt förnedrad och sa till slut ifrån och att jag sett hur han betett sig i spegeln.
Han nekade givetvis och undrade vad han gjort för fel denna gång. Jag bad honom dra åt helvete, men det skulle jag inte gjort för då började förnedra. Han låste oss ute på verandan och väste att jag var inget värd, att helvetet fanns där jag fanns, jag var sjuk i huvudet och enda anledningen att han inget gjorde emot mig just nu var att min son inte skulle behöva se det.
Min mor gick därifrån med min son och då deklarerade brorsan att nu hade de gått så jag vet det. Sen stod han framför mig och talade om för mig hur lätt han skulle kunna knäcka mig. Han stod så nära mig att jag kände hans andedräkt vilket fick mig att må illa. Sedan böjde han sig över mig och frågade om jag var rädd för honom. Hela jag darrade av skräck.
Min mamma lämnade mig i psykopatens händer och pappa skrek från köket att vi skulle sluta bråka, som om vi vore 10 och 11 år gamla.
.
Sen kom min mamma tillbaka o tog bort honom, hon är nog den enda som inte är rädd.
Om jag tyckte livet var outhärdligt just då så är det ingenting mot hur jag kände det då min mamma säger;
"Det är inte ens fel att träter" och "Du kan väl komma och fika lite innan du åker i alla fall"
Mina egna föräldrar!
Jag känner mig ensam, rädd och övergiven.
Är min lillebror psykopat?
Jag tror starkt på det, sen vet jag att han har damp diagnos sen tonåren.