PSYKOPATICHECKLISTAN

"Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting"
Edmunde Burke

Det är viktigt att påpeka att PCL-r, Psychopathy Checklist–Revised, är ett instrument för kliniskt bruk vid bedömning av fängelsedömda brottslingar och som kräver utbildning för att användas.
Det är viktigt att påpeka att PCL-r inte är ett test!

Som lekman har man inte tillräcklig kunskap för att ställa diagnos. Att därför utifrån listan påstå att människor i ens omgivning är psykopater för att de tycks ha egenskaper som listan beskiver är både fel och oprofessionellt och skall inte göras.

Å andra sidan är det i allmänhet dock så att den som i en nära relation har utsatts för en psykopat också är väldigt övertygad om att det handlar om en allvarlig störning som sannolikt kan vara psykopati. Det är väldigt vanligt att lekmannen i sådana fall faktiskt träffar rätt på grund av den gedigna erfarenheten om personen, trots brister i teoretiska kunskaper.

I dessa fall har offren under avsevärd tid funderat på vad det kan vara för fel. Ofta först genom att tro att felet ligger hos dem själva, men efter att ha tvingats att utesluta den möjligheten har man gått vidare med en slags analys för att bringa klarhet i ett kaos, vilket småningom utmynnar i en psykopatidiagnos som så att säga är ställd på "känn". Att då i det läget ha denna lista till stöd kan knappast vara till någon större skada, snarare tvärt om.

Tillsammans med den förklarande texten bör en sansad människa kunna komma till en rimlig klarhet om vad det rör sig om.

Rådet blir att:

¤ om man finner att det mesta stämmer med en person i bekantskapskretsen bör denna person undvikas

¤ om man sammanlever med en person som stämmer väl in bör man avsluta relationen

¤ om man har en chef som svarar upp mot beskrivningen här bör man söka sig ett annat arbete.

Om någon utifrån den här listan och övrig text på psykopati.se, eller annat likvärdigt material, felaktigt ställer diagnosen psykopati är inte det avgörande. Det viktiga är att man inser att man under alla omständigheter kommer att ha fortsatta och svårlösta problem med en sådan person.

Om lekmannen verkligen kommer fram till rätt diagnos då rör det sig däremot inte om att ha problem med psykopaten som är svåra att lösa. Då rör det sig om problem som är omöjliga att hantera.

För en psykopat finns det inget värde i sanningen .

Lögnen är avsevärt mera framgångsrik. 
Pykopaten bygger sig falska identiteter och spelar på människors känslor, öppnar dörrar till deras innersta och får dem att känna tilltro. Men allt är en chimär. Allt är falskt. Allt är lögner.

Psykopaten är en mytoman, men till skillnad från den äkta mytomanen har han onda avsikter, allt han företar sig skall gagna honom på något sätt. Han är fullständigt hänsynslös i sin egoism och lögnerna står ständigt i denna egoismens tjänst.

Bland de vanligaste lögner som kommer från en psykopat är att tala illa om andra. Inte sällan anklagas dessa för olika former av moraliska brister eller klandervärda beteenden och handlingar. Sådana lögner är inte bara till skada för den som förtalas utan direkt förödande för den som får höra dem. Dessa lögner har nämligen ett alldeles speciellt syfte, nämligen att indirekt och på ett mycket försåtligt, listigt och svårgenomskådligt sätt framhäva sin egen förträfflighet och därmed kommer åhöraren att få en falsk bild av psykopaten såsom varande en ärlig, skötsam och genuin människa, fast sanningen är den raka motsatsen.

Hur ljuger de?

Psykopaters lögner ändras om från stund till stund och är aldrig identiska vid två olika tillfällen.

Den som en gång har börjat att ifrågasätta en psykopat får snart höra en annan variant, som ändras lika plötsligt om även den nya utsagan ifrågasätts.

Psykopaten har en hel arsenal av lämpliga lögner, ett helt skafferi av historier att ösa ur för att påverka andra.
Det är inte så att han eller hon alltid och hela tiden hittar på nya lögner. De återanvänds, men alltid i ny tappning på ett framgångsrikt koncept.

Effekten på åhöraren

Den otränade åhöraren blir förvirrad och ovan som den är vid att en person ständigt ljuger om allt börjar den ofta tvivla på sig sjlv i stället för på psykopaten. Vem förväntar sig meningslösa lögner, som det ju ofta är, och vem förväntar sig att de uttalas med lugn och säker stämma utan darr på rösten och utan att man ser minsta oro hos lögnaren att han ska avslöjas?

Ibland kan lögnerna kännas underhållande och där föds nog en del av den charm (som beskrivs i punkt 1. Talför/ytligt charmig) men lika väl är det mycket ytligt. 

De vanligaste lögnerna

I en relation är det synnerligen vanligt att psykopaten förtalar partnerns anhöriga och vänner. Dessa lögner uttalas gång på gång och som vattnet urhålkar stenen har snart dessa lögner lett till att partnern slutar umgås med tidigare vänner, syskon och föräldrar. Därmed är partnern isolerad och lättkontrollerad och helt i psykopatens våld. Därefter startar ett systematiskt nedbrytande av partnerns självuppfattning och självtillit. Den sanna sidan av psykopaten blir nu uppenbar, nedsättande okvädningsord, explosivt humör, misshandel, ibland våldtäkter och otrohet mitt framför ögonen på partnern, med mera.

På en arbetsplats handlar det mycket om lögner om arbetskamrater, både inför de andra och inför chefen. Chefen får också höra hur förträfflig psykopaten är, hur skicklig den är på arbetet och i alla andra sammanhang. Psykopaten påstår ofta att det det är han/hon själv som gjorde det och det, fast det i själva verket var någon annan som utförde sysslan. Inte sällan börjar psykopaten efter en tid betraktas som skrytsam.

Eftersom psykopaten alltid kommer i konflikt med andra dras också andra in i dessa konflikter Då levererar psykopaten en uppsjö av lögner om den som psykopaten ligger i konflikt med. De som får höra dessa lögner är allt från offrets vänner (i den mån sådana finns kvar), grannar, arbetskamrater, chefer, läkare, socialassistenter, poliser och domstolar, för att nämna några exempel.

Otaliga är de berättelser som handlar om att psykopaten är den som blir trodd i stället för offret. Skälet är bland annat att så få är tränade i att se bakom masken.
Det är inte heller många som förväntar sig att personen (som är så "trevlig") kan vara en psykopat. Och de flesta har endast en diffus uppfattning om psykopati och personlighetsstörningar och det är inte heller något som människor i allmänhet funderar över såsom något vanligt förekommande. Man tvivlar således inte på den så övertygande och charmerande psykopaten. 

Oavsett i vilket syfte och vem det är som är offret, det direkta eller det indirekta ovetande offret, har psykopaten en kuslig iakttagelseförmåga och kan läsa av det och den spelar på människors känslor trots att den själv inte har någon egen erfarenhet av hur dessa känslor upplevs och vilka kroppsliga förnimmelser som är förknippade med dem, såsom till exempel sorg och rädsla.

Bakvänt betraktelsesätt på sig själv och sina gärningar

Psykopater känner aldrig ånger för något som de har gjort. De känner inte ens att de har en skuld till något eller någon (Se punkt 2. Förhöjd självuppfattning/grandios). Tvärt om, psykopten är nöjd med sig själv och sin "bedrift" och kan mycket väl skryta om vad den har gjort. Psykopaten växer i sin självuppfattning och sin grandiositet vid tanken på dessa "bedrifter", som oftast är av sådan art att normala människor på sin höjd gör sådant av misstag och skäms över det, helst förtiger det eller försöker ställa det tillrätta igen.

Normala människor håller sig till normerna och de instiftade lagar som finns och mår bäst av det. Psykopaterna känner till normerna, inklusive lagarna, men om dessa står ivägen för psykopatens vilja träds de över lika lätt som om de inte fanns. Psykopaten anser sig ha rätt till detta, samtidigt som den inte anser att andra har denna rätt. Å andra sidan moraliserar inte psykopater innerst inne om andras beteende så länge det inte drabbar dem själva. Med detta skall förstås att psykopater inte värdesätter moral i vår mening, men däremot på sitt eget avvikande sätt. Psykopater kan nämligen vara oerhört moraliserande, men då som ett led i duperandets konst. Det är ett sätt att säga att "sådan är inte jag!", vilket skall tolkas som att "jag är ärligheten och dygden personifierad". Inget kan dock vara mera falskt än den bilden (Se punkt 4. Patologiskt lögnaktig och punkt 5. Bedräglig/manipulativ).

Att dupera och manipulera förorsakar omginingen stor skada, vilket psykopaten är helt medveten om och road av. Detta framkallar aldrig någon skam, aldrig ånger och aldrig dåligt samvete.

Vad beror det på?

Man kan kalla det ett omvända känslolivet. Ett känsloliv som är som ett negativ av det mänskliga känslolivet och detta kommer till uttryck i de flesta egenskaper som en psykopat kan ha.
Som barn lär vi oss samhällets normer. Det är vad som kallas socialiseringsprocessen. Denna process äger aldrig rum hos psykopaten, ändå talar en del terapeuter om att resocialisera vissa grovt kriminella trots att de känner till att dessa har diagnosticerats som psykopater, vilket åter igen visar hur utbredd okunskapen om psykopatins väsen faktiskt är.

Genom omgivningens skiftande reaktioner på barns normbrott lär sig barnet således vad som är acceptabelt och inte acceptabelt. När barnet således bryter mot dessa normer finns det en inre röst med en bestraffande funktion och som får barnet att fortsättningsvis inordna sig i normsystemet. Denna inre röst är samvetet.

Hos psykopaterna saknas detta samvete. Ingen inre röst straffar med känslor som upplevs som obehagliga och dit hör skamkänslorna. Det sätter igång ångerkänslor och i grövre fall till och med ren ångest med starka kroppsliga sensationer av obehag.

Hos psykopaten händer ingenting! Vi kan kalla det ett flackt känsloliv (Se punkt 8. Kall/bristande empatisk förmåga). Vi kan kalla det att vara i avsaknad av samvete. Och här ligger mycket av själva kärnan i psykopatistörningen.

Vinsten

Utan samvete skulle vi vara väldigt fria. Vi skulle kunna göra precis det som behagar oss. Och med det skulle vi kunna få så mycket som vi annars måste avstå ifrån.
Många har säkert lekt med tanken att göra något oacceptabelt, kanske rent av något kriminellt eftersom vinsten har lockat och att leva med lite dåligt samvete kanske det skulle kunna var värt. Tanken på konsekvenserna har dock hindrat oss. Till dessa konsekvenser hör omgivningens fördömande och kanske samhällets rättsliga åtgärder.

Psykopaten lever helt i detta landskap av absolut frihet. Och vinsterna är enorma.
Förlusterna är dock helt försumbara i och med att psykopaten är helt okänslig för omgivningens reaktioner, inbegripet straff som en domstol kan utdöma.
Det finns inget samvete som plågar, ingen ånger att våndas av och en total oförmåga att känna skuld för det som psykopaten innerst inne faktiskt anser vara rätt.

Vinsterna för psykopaten är inte bara de vinster vi själva kan föreställa oss, såsom materiella värden, lyx, pengar, en sexuell erövring, en samhällsposition som vi inte har meriter för och så vidare. Dessa vinster finns förvisso för psykopaten, men därutöver tillkommet belöningar såsom tillfredsställt behov av att få dupera, känna spänningen och makten över andra. Hela psykopatens person lyses upp av sådana positaiva känslor i stället för att som normala människor drabbas av ruelse, magont, svettningar och ångest.

Psykopatens självkänsla förstärks och den blir mera grandios istället. Det är svårt att tänka sig att sådana känslor skulle kunna väckas hos en individ skapt som oss andra men skadad av miljön.

Samhällets eventuella straff tar psykopaten med jämnmod och till och med som något trevligt därför att i fängelset sitter den ivriga publiken som gärna lyssnar på psykopatens skrävlanden om olika "bedrifter". Äntligen får psykopaten utlopp för ett pockande behov av att skryta om det som utanför murarna bör förtigas (Se punkt 2. Förhöjd självuppfattning/grandios).

Affekter är kortvariga utbrott av sinnesrörelse som svar på en upplevd känsla. Affekten bottnar således alltid i ett känsloliv och det är i känslor som affekten tar sitt avstamp.

Som vi har sett är psykopatens känsloliv väldigt dåligt utvecklat. Känslolivet är, vad man brukar säga, flackt.
Dessa affekter, som är så vanligt förekommande hos psykopater, vari hämtar de sin näring och energi, kan man ju fråga sig om det inte handlar om en sinnesrörelse?


Fiktivt exempel

Vi föreställer oss en man (psykopaten P), som gillar och spela på häster och en normal kvinna (K), sammanboende, eventuellt gifta och deras gemensamma ekonomi är inte den bästa.
P: "Går bara ner å sätter en femhundring på travet!"
K: "Men vi har ju inte råd!"
P: "Vafan säger du din djävla subba, du har väl aldrig vågat satsa nå't i hela ditt liv. Se nu hur djävla eländigt det är. Vinner jag får du inte en djävla spänn av mig, då sticker jag och du ser mig aldrig mer och det är bara rätt åt dig!"

I motsvarande situation med den normale mannen (N), kanske det låter såhär.
N: "Går bara ner å sätter en femhundring på travet!"
K: "Men vi har ju inte råd!"
N: "Den som inte satsar vinner heller inget. Om vi vinner så kan vi unna oss en trevlig kväll, kanske till och med en semester, eller hur?"


Att spela teater

Vi har tidigare sett att psykopaten alltid spelar teater för att nå sina mål. Svaret på frågan om varifrån dessa affekter hämtar sin näring när det inte finns annat än ett flackt känsloliv, som borde visa sig snarare som ren tröghet, måste sökas i annat än känslor.
Ändå är det ju känslor som driver fram affekter hos normala människor. 
Den som stöter på en psykopat får ofta chansen att uppleva dessa lättväckta affekter. Och affekter som oftast är lika snabbt övergående som de kom. Hur kan detta förklaras? 

Svaret är att det är en ren teater som spelas upp.
Det är oftast inte en affekt i sann mening. Den bottnar inte i något reellt. I själva verket är psykopaten kall och känslolös och just därför tillåter den sig att "vräka ur sig" utan att det i efterhand väcker ånger eller skam. Det finns inget samvete som säger att psykopaten har handlat fel. Allt som leder till att psykopaten får som den vill är rätt, bra och alldeles självklart att göra.

Om psykopaten handlar som P eller som N beror mycket på stundens infall, men lika mycket på hur begåvad psykopaten är och hur det utvecklar sig. Vi kan därför tänka oss en psykopat i samma situation som ovan, men en mer begåvad psykopat (B):
B: "Går bara ner å sätter en femhundring på travet!"
K: "Men vi har ju inte råd!"
B: "Den som inte satsar vinner heller inget. Om vi vinner så kan vi unna oss en trevlig kväll, kanske till och med en semester, eller hur?"
Kvinnan kanske låter honom gå, kanske för att hon är van vid att han brusar upp och hon är glad att han inte gjorde så den här gången. Eller så kanske hon står på sig.
K: "Men vi har ju inte råd, sa jag ju, du vet ju själv!"
B: "Vafan säger du kärring, du har väl aldrig vågat satsa nå't i hela ditt liv. Se nu hur djävla eländigt det är. Vinner jag får du inte en djävla spänn av mig, vill du ha det så? Bara att välja!"


Behovet av att vinna

Han gjorde ett försök, men misslyckades. Då tog han i stället på sig den stora rollen som "mannen som bestämmer var skåpet ska stå". Och så fick han som han ville. Han valde först att inte brusa upp, men i full förvissning om att han hade den möjligheten om den behövdes. En sådan psykopat verkar ju mindre affektionsbeägen, mer lugn och sansad, tycks ha mera självkontroll, men egentligen handlar det om en smartare taktik, men i grund och botten samma sak, att vinna striden.

Ofta handlar det inte om något allvarligare än att med hjälp av utbrottet sätta punkt för ett ifrågasättande, ett byte av samtalsämne.

Det fungerar väldigt bra därför att den andre plötsligt blir glad att utbrottet gick över så fort. Och den andre vet att inte  vidröra ämnet mera, i vart fall inte för den närmaste tiden.

Det ligger en större vinst i affektutspel än man kanske först anar. Det är en mycket effektfull metod i en relation, med de krav som den andre så ofta känner sig tvingad att ställa på psykopaten. Att den sällan tillämpas av normala människor beror på att det faller utanför våra normer. När vi ändå hamnar i affekt är det för att vi är okontrollerat upprörda och inte kan styra våra känslor längre.

Att spela upp scener av "ursinne" är också effektivt i helt andra situationer, till exempel för en bankrånare att skrämmas med för att skynda på förloppet.

Ett sådant här utbrott är alltså sällan äkta. Det är bara ett spel, en teater, vilket inte gör det mindre skrämmande, för även denna roll spelar psykopaten med bravur. Det kommer ofta som en blixt från en klar himmel, med ett överaskningsmoment som gör den andre bedövad.

Om affekten övergår i våldsamheter är det bara för att psykopaten har bestämt sig för att använda våld för att uppnå sina mål. Det ligger närmare till hands när det gäller vissa psykopater, de vi kallar våldsamma psykopter. Dessa är ofta mindre begåvade och har färre strängar att spela på.


Perversa lustar

En liten grupp av psykopater är särskillt sadistiska. Dessa kan roa sig med att ständigt sätta skräck i andra med affektiva utbrott av ursinne, som övergår i rå misshandel. Inte ens då är dessa affekter förankrade i känslor av äkta ilska.

Mycket av psykopters beteende tycks nyckfullt och impulsivt Då det på många sätt också skadar dem själva, så som vi vilse på det, så kan slutsatsen dras att det brister i självkontrollen hos dem.

Den rimligare tolkningen

Vi kan aldrig se på psykopater utifrån sådana värderingar vi har när det gäller oss själva. När vi uppfattar det som att psykopaten måste ha tappat kontrollen då är detta faktiskt inte sant, sett ur psykopatens synvinkel. Det är mycket som en psykopat gör med full självkontroll, men det uppfattas inte så av omgivningen.
I grund och botten är psykopater kontrollerande och risktagande, samt bryr sig inte om konsekvenser, normer och lagar. De är beräknande och med ett behov av att vinna varje strid som uppstår. Alla människor är ett slags fiender som skall kontrolleras och utnytjas. Inga strategier är fel om man vinner, som psykopaten ser det. Att då uppträda på ett aggressivt sätt ingår i denna strategi och är fullt logiskt.

Psykopaten kastar sig ofta ut i farliga situationer utan synbar eftertanke bara för att den kan tyckas få ett infall. Hur den tänkte och vad det var för en impuls som styrde just då, är inte lätt att veta. Kanske tappade han/hon självkontrollen, men sannolikare är att målet hägrade.

Vad man bör göra

Om man upplever att en person har en bristande självkontroll, som kan visa sig som affektgenombrott, ansvarslöshet eller annat, då bör vi tänka något kring det vi har sett och kanske inte bry oss så mycket om kontrollen trots allt fanns där, inom honom/henne. Vi bör mera fundera över om det finns mer i personligheten som avviker. Vi bör skärpa vår uppmärksamhet och också bli lite misstänksamma. (Se punkt 14. Impulsiv och
punkt 15. Ansvarslös. Allt hänger ju samman.) 

Olika måttstockar

Psykopater, brukar man säga, lever helt i nuet och från dag till dag. De låter impulsen styra dem. Draget finns där, med vårt synsätt, också hos strebertyperna som får chefspositioner. Det kan tyckas som om dessa har långsiktiga mål, men vid en närmare analys finner man att mönstret finns även hos dessa.

Att tänka på framtiden är dem lika främmande som att tänka på det förflutna. Inställningen är att det som har hänt är inget att ångra, för det går det inte att göra något åt och det som är i framtiden har ännu inte hänt och är därför inget att bry sig om. Detta innebär inte att de inte har planer, men dessa går endast ut på hur de ska sko sig på andra, utnyttja och bedra.
 
När man frågar dem, till exempel inför en frigivning från fängelse, om vad de ska göra sen, kan de ange sådant som är uppenbart omöjligt. Här handlar det emellertid mest om att få intervjuaren att tro att de ska klara av ett hederligt liv, men det vet de inget om hur det skall levas, eller i vart fall vet de att de aldrig kan anpassa sig till det. Det är mycket utifrån dessa fantasifulla orealistiska "planer för framtiden" som man har ställt upp den här punkten.

Som diagnostisk punkt fungerar den alldeles utmärkt på dömda brottslingar. Om en sådan säger sig ha ambitioner att bli elitsimmare, är i medelåldern och knappt simkunnig, som den Hare skriver om, då är de helt uppenbart att  hans mål är orealistisk. Förmodligen föll han offer själv för sin lust att ljuga (Se punkt 4. patologiskt lögnaktig.). Kanske föll han offer för sin bristande självkontroll (Se punkt 10. Bristande självkontroll.). Men framförallt todde han inte själv på vad han sa. Så uppenbart är det sällan, men det ska alltid vara något glamoröst eller stort, det som de serverar som framtidsplaner.
Kanske att en orutinerad och ovanligt godtrogen psykolog däremot skulle tro att en bankrånare faktiskt menade allvar om han sa att "nu, när jag vet om alla säkerhetsbrister så ska jag arbeta med banksäkerhet. Jag har ju gått den långa vägen!". Om denne fiktive psykolog senare fick höra att han hade lyckats få ett sådant arbete, skulle han senare finna att målsättningen med det arbetet endast var att kartlägga säkerheten för att lättare kunna råna banken. 

Målsättningen var således både långsiktig och realistisk, men inte på det sätt han angav.

Normala målsättningar förekommer inte, vilket inte innebär att mål inte finns, mål som de vill uppnå, helst omedelbart. Men man gör fel, om man verkligen vill förstå dem, i att säga att de inte har realistiska mål. Det är bara att dessa inte är vad vi vill kalla för realistiska, långsiktiga mål.

De strävar hela tiden efter att bli bättre på det de gör. De vill driva det till fulländning. Det handlar om en livsstil som de hela tiden finputsar på. De upplevs som  motsägelsefulla därför att vi mäter dem efter vår normala måttstock. Och det skall man aldrig göra. Det blir lika fel som att mäta vikt i meter.

Det är vanligt att psykopaterna aldrig söker fasta arbeten. Det är inte viktigt på samma sätt som för oss. De tjänar tillräckligt på en parasiterande livsstil och/eller kriminalitet, vilket är vad som tilltalar dem. Och då de lätt blir uttråkade byter de både jobb och partners som man "byter skjortor". En del i detta är också att ha ett nomadisernade liv.

Det finns ingen målmedvetenhet, så som vi ser det, och för de flesta saknas lust att göra någon karriär. Här skiljer det markant efter social uppväxtmiljö. Undantaget är de som strävar efter toppjobb, men de utgör en minoritet bland psykopaterna även om de på senare år har uppmärksammats mycket. Men åter igen, detta mönster framkommer i vår måttstock och den passar inte på psykopater.

Tittar man närmare på sättet som dessa gör sin karriär finner man ett avvikande mönster. De bygger inte sin karrär på kompetens utan på manipulationer, duperingar, hot och så vidare och de använder andras arbeten som om det var deras egna verk. Så länge det fungerar strävar de på, men när de avslöjas ser de det mera som en avklarad etapp och kastar sig över nästa. De tar med sig sina erfarenheter och använder dem om möjligt i nästa projekt, eller i nästa, eller relaterar till dem inför nästa. I så motto och i deras värld handlar det sålunda, trots allt, om både långsiktiga och högst realisstiska mål.
Och det handlar om att göra karriär, på deras eget sätt, och sett på det viset strävar alla psykopater efter att göra karriär. Chefen är alltid ute efter ett bättre toppjobb, bankrånaren siktar på större och mera spektakulära rån och seriemöradren vill slå rekord i antal mord.

I deras värld är detta mycket långsiktiga och mycket realistiska mål. I deras värld är de alla karriärister.

Det blir så fel, med fel måttstock. Vi kan inte förstå dem utifrån det gängse sättet att värdera och mäta. 

Ansvarslös

Innehållsförteckning


Psykopati
Rubriker och underrubriker
för överskådlig navigering

Annex
huvudsida
Datorrelaterade tips

Diskutera gärna  här