 |
|
|
 |
|
Om avsnittet
Parasiten
Spela på känslor
Att bestämma
Att dupera och manipulera
Varför alla dessa lögner?
Känner de rädsla?
Psykopati vs narcissism
När personer med egen erfarenhet diskuterar psykopati och psykopater kommer ibland intressanta detaljer i dagen, även synes djup insikt och goda kunskaper finnas. På så vis har dessa diskussioner ett stort värde och mompletterar de vetenskapliga rön som finns.
Psykopati.se har sållat ut nedanstående texter med största möjliga fokus på att vara godtagbart korrekta och med viss visdom.
Här kastar vi oss rakt in i diskussionen, men hur den startade, dess inledning behöver inte redovisas här. Diskussionen är lika intressant ändå och förs mellan människor med egna erfarenheter och med varierande teoretisk påbyggnad.
"Nu har jag en fråga: Vilket är den bästa beskrivningen av 'din' psykopat, 'snål', som du säger eller parasit, som jag menar?"
"Båda begreppen är lika slående på 'min' psykopat faktiskt.
Han är både snål och parasiterande. Ser alltid till, om han kan, att andra betalar för honom, bjuder honom på middag och en massa andra saker.
Sen är han notorisk lögnare. Ljuger om precis ALLT, vad det än handlar om. Som om det alltid sitter i ryggraden på honom att automatiskt svara en lögn när man tilltalar honom eller frågar om något, även om helt obetydliga och helt oviktiga saker.
Dessutom projicerar han sig själv på mig. Han gör saker och uppför sig på vissa sätt och går sedan runt och säger och påstår till andra att det tvärtom är JAG som gjort det HAN har gjort osv."
"Allt du skriver känns igen. Jag brukar säga att psykopater är så lika varandra att det går att lägga kopieringspappar mellan dem. Det är ju inte så konstigt heller. Det är precis samma psyke som styr dem, men det vet du säkert redan!
Det handlar om den samvetslösa egoismen när den är som värst. Och lögnerna, de är ju roligare än sanningar.
En psykopat vet precis vilket svin den är, men den vill vara ett svin och vill inte ändra sig det minsta.
Just eftersom den vet att den är och på vilket vis den är ett svin, så kan den beskylla andra för just dessa egenskaper. Det finns också en förädisk baktanke med dessa beskyllningar, särskilt om det finns andra åhörare till det. Då säger de nämligen indirekt att 'JAG är minsann inte sådan!' . I åhörarens ögon vinner psykopaten alltså aktning och denne kan därefter lättare luras på allehanda olika sätt."
Diskussionen inleds med följade fråga, ställd av "C":
"Jag har funderat mycket över hur en person som uppenbarligen själv saknar det vi kallar normala känslor kan bli så skicklig på att spela på andra människors känslor.
Den man som jag drabbades av hade redan en rad förhållanden bakom sig under totalt mer än 20 år men kunde ändå inte 'läsa' känslor. Jag kan inte erinra mig att han någon gång frågade om jag mådde bra. Han hade däremot för vana att hävda att jag 'inte mådde bra'. Det gjorde han ofta och ofta i sammanhang där de flesta skulle ha tolkat det som motsatsen.
När jag försäkrade att jag mådde bra tog han sig ofelbart för med något drastiskt som verkligen fick mig att må dåligt.
Han kunde exempelvis försvinna in i skogen och gömma sig när jag satt färdig i bilen och väntade när vi skulle åka bort.
Om jag var stressad eller förväntansfull i en situation kunde han hävda att jag var 'sur' och därför försvinna. När han kom tillbaka var det mitt fel att han försvunnit eftersom jag varit 'sur'. Att jag, när han kom tillbaka efter timmar, dagar eller veckor, inte bara var 'sur' utan rent ut sagt 'skitförbannad' över det han ställt till med sitt försvinnande, kunde han inte förstå det heller.
På något sätt tror jag att han upplevde det som om tiden stått stilla, frusits hos mig, medan han var borta. Och att det var han som åstadkommit denna lucka i tiden.
Alla problem, kostnader och extra arbete jag fick genom att han försvann, fanns inte för honom.
När han kom tillbaka förväntade han sig att tiden skulle fortsätta som om inget hänt.
Att 'må dåligt' hade ingen innebörd för honom. Det var som att en som fötts blind lärt sig att himlen är "blå".
Detta mönster upprepades ständigt. Han kunde säga något i stil med "nu ska vi lära oss något av det här" men han lärde sig aldrig något utan gjorde om samma sak kanske redan ett par veckor senare."
Ett av svaren, från "J" låter som följer:
"Dom fungerar som papegojor. Dom hör vad andra säger och härmar efter. Dom kan ibland förstå kontexten det sägs i, och lär sig vad man brukar säga. Egentligen är det inte så unikt psykopater, vi fungerar alla så som barn. Då tar vi medvetet och omedvetet efter våra föräldrar och andra i vår närhet, och detta hjälper till att successivt forma vår egen personlighet.
Den stora skillnaden är dock att dom med utvecklad empati kommer förstå varför man t ex säger 'beklagar sorgen' till någon vars anhörig gått bort, medans psykopaten bara vet att det är en fras som brukar användas vid ett sånt tillfälle, precis som man säger 'Tack för maten' efter man ätit. Detta förutsätter att psykopaten fortfarande vill ställa sig in hos den person den talar med. Annars kan dom lika gärna säga "Skärp dig nu" i det förstnämnda fallet.
För att dra en metafor:
psykopaten kan lära sig manus och agera ut det med otroligt övertygande skådespel, men dom förstår inte den egentliga innebörden.
Ljuger man konstant i varenda mening man uttalar blir man onekligen ganska bra på det, i alla fall vid ett isolerat tillfälle.
Men vi har ett vapen den patologiska lögnaren inte rår på, och det är att ingen som ljuger ständigt kan komma ihåg allt dom själva säger. Förr eller senare avslöjar dom sig själva genom att vara motsägelsefulla. Detta är effekten av att hela tiden anpassa sig till varje situation, och är psykopatens Akilles-häl."
Här är ett annat svar, från "B":
"Känslor vad är det för en tvättäkta psykopat?
Spela teater, ljuga och manipulera med sanningen är dom bra på.
Men har man hela livet tränat så blir man skicklig med stora och små lögner.
Papegojbeteendet har jag varit med om.
Man lär in in något: något som någon annan har sagt i en viss situation. Vips så sitter det där! och man kan använda det. Vilken lycka!
Jag kunde höra då och då vilken min psykopat hade pratat med sist. Papegojbeteendet infann sig direkt
Jag frågade då 'vem har du pratat med idag?' Då kunde han svara 'Jag träffade xx och han var så jävla shysst.!' Direkt var den här personen i himlen enligt honom
Oftast svarade jag 'det var han ju inte sist ni träffades' och då fick jag till svar att jag hade väl hört fel eller så var jag en skt kärring som inte skulle lägga mig i. Eller jag skulle inte tro att jag var någonting.
Det var många sådana standardsvar.
"G" skriver:
"Hej C!
Jag läser ditt inlägg.
Som undervisning i psykopati är det suveränt.
'På något sätt tror jag att han upplevde det som om tiden stått stilla, frusits hos mig, medan han var borta. Och att det var han som åstadkommit denna lucka i tiden. Alla problem, kostnader och extra arbete jag fick genom att han försvann, fanns inte för honom. När han kom tillbaka förväntade han sig att tiden skulle fortsätta som om inget hänt.'
När allting kretsar kring den egna personen, då finns bara den verklighet som personen direkt kan uppfatta med sina sinnen. Visst vet han att det finns en 'C' och en 'C' som gör något, även om det sker bortom den horizont som är synlig för psykopaten, men han är så egocentrisk att han inte skänker det en tanke. Alltså uppför han sig som om ingenting har skett, som om 'C' inte har existerat under tiden som hon befann sig bortom händelsehorizonten. Alltså beter han sig som om det har funnits en tidslucka.
Kanske att man kan säga såhär:
Det som inte är föremål för psykopatens intresse och uppmärksamhet, det förhåller han sig till som om det inte tillhör detta universum. Om det händer eller inte händer är inget att alls tänka över. Det sker så att säga i en annan dimension. Det är inte närvarande.
Omvänt blir allting desto mera närvarande när det på ett eller annat sätt faller inom psykopatens intressesfär. Då skärper han sin uppmärksamhet och ser de allra minsta detaljer, memorerar dem och lägger dem i den verktygslåda som vid lämpligt tillfälle kan användas i psykopatens högst privata och egensinniga intresse, syfte och berikande.
Och här kommer det snedvridna känslolivet in, för det berikar psykopaten att kränka och förnedra andra, såra dem och skada dem. Då lever de upp känlomässigt.
'... men kunde ändå inte "läsa" känslor. Jag kan inte erinra mig att han någon gång frågade om jag mådde bra. Han hade däremot för vana att hävda att jag "inte mådde bra". Det gjorde han ofta och ofta i sammanhang där de flesta skulle ha tolkat det som motsatsen. När jag försäkrade att jag mådde bra tog han sig ofelbart för med något drastiskt som verkligen fick mig att må dåligt.'
Vi kan ju faktiskt aldrig sätta oss in i vad som sker i hjärnan på en psykopat. Kanske går de omkring som fashinerade forskare och undersöker och iakttar med samma barnsliga förtjusning som när barn vrider på ett caleidioscope och ser mönstren ständigt skifta.
Så, just så kanske de iakttager oss!
De snurrar på oss som ett caleidioscope och ser våra känslor förvridas i ett för dem fashinerande mönster, ett skådespel.
Känslorna förstår de inte, men de ser att det sker något med oss. De lär sig också att utnyttja det de ser, våra olika känslor, som de försätter oss i.
För en psykopat är det ett drömläge när andra mår dåligt, 'vad det nu är för något'. För den som mår dåligt är inte stark.
Den som mår dåligt är lättare att styra och den som går att styra kan utnyttjas.
Kanske ondskans frågor får sina svar i detta sätt att tolka psykopaters beteende?
"C" skriver:
"Somrarna är hans chans att styra min tillvaro, och min dotters.
Först meddelar han vilka veckor han har semester. Det är alltid minst fem, sen visar det sig att han inte alls har semester minst två av dessa.
Innan jag fick ensam vårdnad kunde dessa umgängesveckor utsträckas till långt över terminsstarten.
Han hävdar dessutom envist sin rätt att skicka vår dottern vart som helst under 'sina' veckor. Jag hävdar lika envist att för att umgås måste man vara minst två och fysiskt närvarande och jämförde med om man bjöd hem en vän till sig och när vännen kom så skulle man skicka över vännen till grannen och själv åkta och jobbade! Jag väntar mig dock inte att han skall fatta det.
Han skrev till exempel bara några timmar innan han vill ha barnet levererat:
'Jag har pratat med tingsrätten. De säger att fysisk närvaro inte krävs i alla lägen då hon nu har blivit så pass stor.
Om dottern samtidigt är hos någon annan när hon besöker mig har du inte med att göra så länge det inte är till uppenbar skada för vår dotter. Jag förväntar mig att se dottern här i morgon kväll, Söndag omkring halv sju - om inte så sker - har jag av tingsrätten uppmanats att begära verkställighet - vilket vore både olyckligt och onödigt.'
Det du G, var så god och analysera!"
"G" svarar:
"Tack för det!
Den analysen kan göras väldigt kort.
'Jag hävdar min rätt att ta min dotter i besittning! Men jag skiiter i att umgås med henne!' "
Att dupera och manipulera
Exempel 1:
"Det handlar ju om att psykopaten är så bra på att förvränga saker att man nästan tror att det är ens eget fel att han säger som han gör....
Allting blir bakvänt i närheten av psykopater - man vet inte riktigt vad som är rätt och fel."
Exempel 2:
"Ofrivillig frivillighet
Kan någon få någon annan människa att göra någonting den inte vill eller i vart fall inte hade tänkt sig att göra, utan att ett endaste ord om det har blivit sagt?
Jo, det går!
Men hur går det till? Det är svårt att svara på. Det är det som gör att denna egenskap inte uppmärksammas på det sätt den borde! Det är svårt att sätta fingret på något speciellt. Men det handlar om spela på människors känslor.
Den som kan läsa någon annans känslor som en öppen bok, kan också utnyttja det.
På gott och ont.
Alla vet väl hur underbart det kan vara när man älskar någon som förstår en så väl att man får sina önskningar uppfyllda utan att ens be om det.
Hjärtevännen kramar om en, när man har haft en svår dag på jobbet. Man behöver inte säga något, man bara får den där hjärtegoda kramen man just då behöver.
Visst är det underbart! Hur kunde hon se att det var just det jag just nu behöver mest av allt, tänker man och säger:
'Jag älskar dig!'
Och just då menar man det!
En öppen bok på gott och ont.
För när den som läser denna öppna bok bara tänker på sig själv och sina egna behov, då blir man utnyttjad!
Och man kan fås att göra det man i efterhand inser att man inte borde ha gjort. Det kallar jag ofrivillig frivillighet.
Det sysslade hon med!
Det sysslade denna
djävulens dotter
med!
Och det hon sysslade med, det har ett namn!
Ja det har till och med två namn!
Ja, faktiskt har det många namn!
Man kallar det bland annat
MANIPULATION
och
DUPERING!
Vad blev följden av detta?
Hon fick låna av mig tolvtusen kronor den tjugonde maj tjugohundratre, utan att ens be om det!
Hon sa inte ett ord om att jag skulle låna henne dessa pengar.
Och jag hade inga skäl, tyckte jag, att be om skriftligt på det.
Troligen hade hon inte planerat någonting.
Hon lever i nuet.
En liten slant, ett ”lån” att inte betala tillbaka, det hade hon säkert planerat. Jo, hon hade nog tänkt så när hon tyckte att jag kunde komma över till henne.
Men bara om jag inte föll i farstun och det hade hon säkert redan kalkylerat och räknat med!
Då var det bäst att ha lite is i magen och inte be om att få låna någonting alls! Beloppet, tja det berodde väl på vad hon kunde klämma ut!
Tolvtusen kronor, det hade hon med all säkerhet inte alls räknat med.
Att bedrägeriet skulle pågå i fyra månader, det låg utanför hennes planläggning just då.
Hon lever för dagen!
Och dagens situation kunde utnyttjas till något.
Eller snarare, jag var där hos henne den här kvällen. Och det skulle utnyttjas.
Jag var där hos henne den där kvällen. Hur skulle jag utnyttjas?
Hur gick det och hur gick det till?
Första initiativet tog jag.
Det vill säga att det är så som det hade berättas, om det hade handlat om en normal människa och kvinna, som jag kontaktade. Men det handlar om Nemia och det handlar om en psykopat. Och då gäller inte något normalt längre, vilket ni kommer att få se längre fram.
Nemia hade allting under kontroll. Hon hade bäddat för att jag med viss sannolikhet skulle börja umgås med henne mera framöver, på ett eller annat sätt.
Med manipulation styrde hon allt, givetvis hela tiden utifrån ögoblickets tillfälliga möjligheter.
Hon hade med andra ord redan skapat en slags ordning, eller skall vi kalla det en plattform, som gjorde att det, när det så föll sig, kändes så självklart att ringa till henne. Och det gjorde jag och jag berättade att jag hade gjort slut med min tjej, för att hon ....
Ja, det behöver vi inte gå in på.
Och hon hade skapat sig en plattform att avfyra sitt dödliga infanteri ifrån!
Jag ringde henne, den här 'Djävulens dotter', därför att hon åtta månader innan hade ringt mig nästan dagligen, för att berätta hur svårt hon hade det med sin dåvarande kille, som det nu var slut med.
Det var hennes ordning och plattform, som hon hade skapat sig.
Det var en slags arena på vilken hon agerade domptör och utan att ha sådana avsikter, så styrde hon det till att jag trodde att hon ville ha mig. Jodå, läs och begrunda hur allt gick till!
Jo, jag var väldigt förtjust i henne, men hon var den där', trodde jag. Så det var inte därför jag ringde henne.
Nej, inte alls.
Endast för att hon hade ringt mig för att tala om "sina problem", så kunde jag kontakta henne i besvikelsens ögonblick. Nu var det hennes tur att lyssna på mig! Det var inte mer än rätt. Tjänster och gentjänster, så att säga!
Yes sir!
Nej inte trodde jag väl att en liten söt docka från Filippinerna, som hon, 17 år yngre dessutom, skulle vilja ha mig!
Icke ett ögonblick jag tänkte mig det.
Men det låg alltså, av ovan nämnda skäl, nära till hands att prata med henne om min egen besvikelse på mitt ex.
Hon bjöd genast hem mig!
Det var rätt sent.
Solen hade gått ned och det var mörkt i lägenheten. Endast en golvlampa lyste i ett hörn av köket.
Hon satte sig på köksstolen och drog upp fötterna på sitsen.
Hon såg så ynklig ut.
Som en förskrämd liten fågelunge, uppflugen på pinnstolen i köket! Och hon berättade att hon inte kunde betala Plusenergi, så de hade stängt av strömmen.
Jag tyckte synd om henne! Hon såg verkligen så ynkligt liten och utsatt ut, som det över huvud taget var möjligt! Hela hon tycktes vädja om hjälp. Men inte ett ord kom över hennes läppar om att hon behövde någon hjälp.
Det här skulle hon klara själv.
Det var X:ets fel, men eftersom hon arbetade sju (7!) dagar i veckan, så skulle det ordna sig!
Hon berättade hur X:et (som vi kan kalla Dan) hade ställt till det för henne, medan hon var nere i Filippinerna året innan, för att ta hand om sin äldsta dotter, som hon hade varit tvungen att lämna kvar där när hon flyttade till Sverige.
Tjugohundratvå hade Nemia blivit orolig för henne. Hon hade fått reda på att dottern hade börjat glida in i kriminella narkotikagäng, så hon var ju helt enkelt tvungen att ta sitt ansvar för henne.
"Man måste tar hand!" sa hon på sin speciella svenska.
Och medan hon befann sig där nere, så söp Dan upp alla pengar, som skulle gått till hyran och elen. Inte en sekin hade han betalat. Det fick hon veta när hon kom hem igen!
En liten förskrämd fågelunge i halvmörker.
Strävsam, plikttrogen och ansvarsfull reste hon till hemlandet för att rädda sin kära dotter ur missbrukargäng med kriminellt leverne, bara för att komma hem till en sönderslagen ekonomi! Ett sådant öde. Stackar lilla tösabit, kände jag.
Hon såg det på mig!
Hon sa att hon skulle ordna upp alltsammans, men att det skulle ta ett tag, men "Jag är en stark människan!", tillade hon.
Från grannens lägenhet hade en elkabel dragits. Den gick ut ur hans grovköksfönster. Den hängde utanför fasaden. Den kom in genom hennes grovköksfönster och var kopplad till en grendosa på golvet.
På så vis kunde hon koka kaffe och ris. Men resten av lägenheten låg i mörker.
Kylskåpet fungerade inte och det innehöll bara konserver och annat, som kunde förvaras utan kyla.
Hon kunde inte se på TV heller och hon kunde inte tända i sovrummet för att göra sig i ordning inför natten. Ville hon läsa någonting på kvällen, då fick det bli vid golvlampan i köket!
Det var en sådan detalj som jag minns att jag tänkte på när jag satt där i hennes kök.
Att hon inte intresserade sig för att läsa någonting, det visste jag inte då. Att hon inga som helst intressen hade, det visste jag ännu mindre.
Hon plockade fram en burk makrillfilé och öppnade en burk majs och ville bjuda på, men jag avböjde. Jag sa att jag redan hade ätit, fast jag var ganska hungrig.
Inte ville jag ta maten ifrån henne, när hon inte hade så hon klarade sig själv!
Det här, det var fattigdoms-Sverige!
Jag ville så gärna hjälpa henne,
men vad kunde jag göra?
Jag sa till henne att hon kunde be socialen om hjälp, så hon slapp att äta kall mat, men nej, inte kunde hon väl det.
Hon ville inte vara ett socialfall, det här skulle hon reda upp själv.
Jag försökte övertala henne, men det gick inte. Det var 'bara parasiter, arbetsskygga och missbrukare som lever på socialen', sa hon.
Det var hon alldeles för stolt för att själv göra. Det gick egentligen ingen större nöd på henne, sa hon, men såg ändå så lidande ut.
Jag försökte då att vädja till henne genom barnen.
Att dem fick hon väl åtminstone tänka på.
Nej det var ingen fara, de åt i skolan och så var de hemma hos deras pappa och åt också. Dem var det ingen fara med.
Jo i efterhand har jag fått reda på att han ser till att de får vad de behöver, annars hade det varit synd om dem. Och detta fast han bara är far till den yngsta dottern!
Men fast han tar större ansvar än han behöver, finns det en sak han inte kan ge dem och det är moderskärlek. Det har de aldrig fått och kommer aldrig att få heller.
Det finns inte den känslomässiga förmågan hos henne!
Detta är ett av de mer väsentliga dragen i psykopatistörningen!
Och det var denna bristande förmåga som gjorde det så lätt för henne att inleda ett förhållande med mig!
För tänk efter!
Vilka urvalskriterier har man vid val av partner om man inte har det känsloliv som krävs för att älska någon?
Fundera på vilka urvalskriterier som kan tänkas finnas vid val av partner, när man saknar förmåga att älska!
Tänk på det!
Allt detta skulle jag kunna kommentera på många sätt, förklara mycket ingående och ge en bättre bakgrund, men det får anstå till ett senare tillfälle.
Kort sagt kan sägas att allt var lögner, manipulationer och duperande.
Allt var arrangerat inför min ankomst.
Det var uppställda kulisser och det fanns en teaterspelande fröken Pekki som dessutom stod för regin!"
Exempel 3:
"Hon älskar att dupera. I efterhand kunde jag ju erinra mig en skälmsk blick som åtföljde en lögn, som jag då inte visste var en lögn.
Eller en forskande blick, som var som en fråga: 'Gick han på det?' De där blickarna var svåra att få grepp på innan jag insåg att hon ljög hela tiden. Och det var inte lögnerna som jag vanligen ifrågasatte, det var mig själv och mitt omdöme!
Hon lade mycket tid på sina planeringar, men samtidigt var (är) hon impulsiv.
Och därutöver kan sägas att många lögner återanvänder hon. Det är som om hon har en massa färdiga "klotsar" av små lögner, som hon laborerar med. Som om det är legoklotsar, dessa lögner och påhitt. Hon behöver alltså inte nykonstruera allting. Hon placerar dem bara på nya sätt hela tiden. I efterhand var det lätt att se hur det fungerade. Samma element återkom hela tiden, men i nya kombinationer.
Nästan som en parentes vill jag berätta en sak som jag aldrig tog upp i min blogg: en dag frågade jag var i Filippinerna som hon kom från. Jag tog fram en karta och hon pekade på en ort. Jag fick intrycket att hon bara valde på måfå. Det kändes som att hon blundade och satte ner fingret på kartan. En sådan känsla skakar man av sig. Ingen gör sådant. Det måste ju vara fel på mig som kan tro så om henne. Allvarligt talat, det var verkligen obehagligt att få den känslan. Men i efterhand vet jag att det var ju just så. Hon pekade på måfå! Fast utan att blunda!
Å andra sidan flödar lögner, alltså nya lögner, ur truten på henne hela tiden och utan större tanke på hur de hänger samman. Det var mycket förvirrande för mig. Jag kunde ju inte tro att någon som påstår sig älska mig, hela tiden ljög inför mig, till och med om sådant som helt saknar betydelse! Käften gick (och går) hela tiden oavsett om avsikten är att dupera, manipulera eller bara för att hon tycker att det är roligt att ljuga och förställa sig, samt pladdra för pladdrandets egen skull. Det är alltid helt ointressant nonsens, men det dröjde ett tag att inse att hon inte hade något att säga.
Vid sidan om detta kunde hon ibland bli som en mussla. De var när det var bättre att tiga. Den förmågan har hon också!
Det farligaste sättet att manipulera som hon har, det är att spela upp känslolägen som inte finns inom henne. Ofta är det ett slags lidande som man kan se i hennes ansikte, kropp och ögon. Hon kommer långt med sådant! Och de där 12.000 var bara början och hon fick dem just genom att spela utsatt och ynklig.
Det var lika dant när hon spelade glad. Jag blev glad när hon var glad. Jag kunde göra kostsamma saker för att få henne glad, men glädjen hon visade kändes inte äkta. Det var också obehagligt, därför att det kändes som att jag tolkade henne fel. Vad var det då för fel på mig?
Det var verkligen obehagligt att ifrågasätta sig själv på det viset. Jag kunde ju inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag faktiskt hade rätt!"
Varför alla dessa lögner?
Att förstå sig på psykopaters förkärlek för att ljuga kan tyckas svårt. Gogilol ger en rimlig förklaring:
"Sanning har inget som helst värde för en psykopat och varför då hålla sig till sanning?
Sanning eller lögn, samma värde = ekvivlalens!
En lögn kan vara totalt ointresant, som att säga:
"I korvkiosken beställde jag en korv med mos."
Vid kontroll kan det visa sig att personen tog en hambugare, eller kanske inte alls var vid korvkiosken.
Vi kan ha svårt att fatta dessa lögner.
Men om vi inser just detta att sanningen inte har det ringaste värde för psykopaten, då är det lättare att begripa.
Det här gör samtidigt att vi finner likheter mellan psykoparer och mytomaner, men det skiljer sig trots detta åt på ett markant vis!
Mytomanens lögner har alltid ett värde för mytomanen själv. Så är det inte alla gånger för psykopaten. Psykopten kan ljuga utan att det för psykopaten har någon betydelse eller värde i att ljuga. Många av psykopatens lögner har ett värde och mål, men långt ifrån alla. De resternade lögnerna kommer sig helt enkelt av att de inte ser någon värdeskillnad mellan lögn och sanning! Tänk noga på just denna formulering!
När det gäller mytomanen har lögnen ett egenvärde. Den är noga genomtänkt och den har ett syfte: att göra intryck på åhöraren, att fängsla den, att sätta sig i centrum, att bli intressant och uppskattad!
Skälet till att sanning och lögn är helt ekvivalenta för en psykopat bottnar i psykopatens avsaknad av varje form av värdegrund. Det finns inget moraliskt spektrum, inget som har med högre värden att göra. De är platta i sådana frågor. De har inget att leva upp till. De har bara ett för sina ögon, sitt ego!
Se mina synpunkter på psykopater i det ljuset. Gör ni inte det, då kan ni aldrig förstå dem!"
Psykopater har ett flackt känsloliv. De får aldrig de kroppsliga sensationer som vi när vi blir rädda. De skakar inte av rädsla, de darrar inte. De får inte ont i magen och de svettas inte i händerna av nervositet. Det finns inget belägg för att de känner rädsla. Det finns fysiologiska mätningar, olika hjärnscanningar och otaliga djupintervjuer som styrker detta.
Ett bra tips, lyssna på Svartenbrantd på podradion. Googla det och lyssna på varje ord och formulering och tänk efter vad de innerst inne avslöjar och står för!
En annan sak är att de är rationella. I allmänhet ser de upp för den starke! Och de är de första som deserterar i en krigssituation. Men det har inget med rädsla att göra. I det senare fallet, desertering, handlar det om att de inte tar något ansvar. De följer minsta motståndets lag och ser endast till sitt eget bästa (egocentricitet)!
Från ett diskussionsforum hämtas nedanstående redogörelse med hög klass.
Vad jag menar är att en narcissist är mån om sig själv och hur den uppfattas. Den är också väldigt egocentrerad. Det leder till att den inte tar särskilt stora hänsyn till andra, men den är inte ond och vill inget illa även om andra kan komma i kläm just för att den sätter sig själv i första rummet.
Den kan då uppfattas som ond och som en psykopat. Men den har ingen avsikt att skada andra. Den är däremot mån om att inte skadas själv, vilken den uppfattar det som ifall den får kritik och ifrågasätts.
De kan också vara manipulativ och beräknande. Kanske att sådana är gränsfall till psykopater.
Psykopaten är på många sätt som narcissister, men mer beräknande, manipulativa och oftast så funtad att den njuter av att skada andra.*
När den utreds och får sin diagnos framkommer ofta uppgifter om att den som barn har plågat djur. Man ska också komma ihåg att allt inte kommer fram när utredningar görs. Därför förekommer det att det finns psykopater om vilka uppgifter saknas om grymhet mot djur, trots att de har begått sådana handlingar.
I ungdomen har psykopaten oftast tagit ledarrollen över kamraterna och bildat gäng. Så fungerar inte narcissisten. Men den vill gärna vara den som all uppmärksamhet riktas mot. Det bryr sig däremot inte psykopaten det minsta om när den "håller hov". Istället iakttar den de andra för att se hur långt den kan gå och vilka den kan utnyttja, men att njuta av uppmärksamheten är inget man kan beskylla den för.
Psykopaten skiter fullkomligt i vad andra tycker om dem, medan narcissisten är mycket noga med att bli uppskattad. Det har ett egenvärde för narcissisten, men saknar helt betydelse för psykopaten. När psykopaten reagerar häftigt på kritik är det bara fråga om ett spel. Ingen kan bli så vansinnigt förbannad som psykopaten, det kommer som en blixt från en klar himmel och försvinner lika kvickt. Det är fråga om en roll för ögonblicket, som den ikläder sig. Den spelar teater! Reaktionen är inte förankrad i känslorna, men väl i medvetandet. Den spelar upp detta för att ha kontroll, inget annat.
I en helt annan situation, även om den skulle vara identisk (om det skulle gå att experimentera med det) uteblir aggressionen. Det kanske kommer ett flin eller gapskratt istället. Och det är också teater! Det enda som skiljer är på vilket sätt psykopaten bedömer att den andra människan ska hanteras. Det är detta som så tydligt visar att psykopaten har ett ringa känsloliv. Och just på denna punkten är det nog att betrakta som noll. Däremot kan den reagera med äkta vrede när det går den emot, eller bara rycka på axlarna och tycka den hade otur. Och det är alltså samma individ som kan reagerar så olika. Det är alltså tveksamt om det verkligen ens då är äkta vrede.
Det är möjligen lite olika saker det handlar om och det är där jag tror jag har missuppfattats när jag säger att psykopater inte har känsloliv.
För att återvända till exemplet med pistolhotet, så vill jag säga att en psykopat är mycket ofullständigt mogen på många områden. Ock kanske lönar det sig att tänka tillbaka på sin egen ungdom, då man aldrig kunde föreställa sig att man var dödlig. Så det ligger mycket i vad du nyss skrev:
"Men jag menar att psykopaten inte kan ta in att det finns risk för att han/hon dör i situationen. Det är inte en utgång som existerar i hans/hennes värld... pga det magiska tänkandet."
Och ett slags magiskt tänkande har ju även barn!
Narcissisten kan man dock ofta med lätthet skrämma skiten ur och den kan oroa sig för allt möjligt, minst lika mycket som andra människor. En del är oroliga, nervösa och otrygga, precis som det förekommer att icke störda människor kan vara. Det finns ett brett spektra på de punkten, både bland normala och narcissister. Men detta ser man inte hos psykopaten.
Den egocentriska egenskapen finns hos båda störningarna. Det och en del annat gör att jag menar att narcissistens egenskaper finns hos psykopaten också, men därutöver finns det en hel del annat också hos psykopaten som saknas hos narcissisten.
När psykopaten är vänlig, trevlig, generös och hjälpsam, då är det fråga om manipulation. Den håller på att vinna andras förtroende. Det är en investering, som att så säden på en åker. Sedan kommer alltid skördetid och offret förstår inte vad som hände, förstår inte den förvandling personen plötsligt genomgick. Inte heller så fungerar ju en narcissist. Den är varken lika förtjusande eller förställsam som psykopaten och inte ute efter att ta allt vad du äger och har. Den har både samvete och moral, vilket ju fullständigt saknas hos psykopaten.
*Vi vill gärna komplettera följande mening:
"Psykopaten är på många sätt som narcissister, men mer beräknande, manipulativa och oftast så funtad att den njuter av att skada andra."
Psykopaten är i alla händelser helt likgiltig för den skada den åsamkar andra. De sadistiskt lagda är de som njuter av att skada och upplever det som ett sant nöje!
|
|
 |
|
|
|